Sida 49
III. Lysmaskarne och grodorna
49 r
säkert, att ljuset, både det yttre det och inre, är af alla
den kärleksrike skaparens gåfvor den förnämsta. Äfven vi
äro, ehuru i oändeligt liten skala, representanter af detsamma.
Vi äro, så att säga, skogens och ängens flygande stjernor, och mången gång kunna menniskorna i nattens mörker, då ingen måne och inga himmelens stjernor synas, genom oss blifva
erinrade om den gudagnista, som af skaparen blifvit nedlagd i deras inre och hvilken det beror af dem sjelfve att bringa till en allt större ljusstyrka och klarhet. Det är en innerligt
ljuf tanke att veta, eller rättare sagdt tro detta. Äfven vi
hafva alltså ett skönt och ädelt värf att uppfylla. Måtte blott
menniskorna icke med liknöjdhet gå förbi oss, utan låta våra
små facklor erinra dem om att städse sträfva till ljus, till
klarhet, till upplysning, förädling och fullkomlighet!»
Då den lille lysmasken hade yttrat detta, tego grodorna en lång stund; men slutligen tog en af dem till orda och
utlät sig sålunda:
»Vi kunna icke på långt när fatta allt det, som du nu
för oss framställt i dess fulla och rätta sammanhang; men likväl känna vi inom oss, att du talat sanning, och just detta
tyckes bevisa, att äfven hos oss är till finnandes något af det underbara ljus, hvarom du talat. Aldrig mera skola vi
klaga öfver er verksamhet under nattens tysta timmar, utan
tvertom, då ni glänsa på buskarnes blad, eller i det gröna
gräset, tänka på det stora och eviga ljus, om hvilket J hört
4
Källa: Alvin · ·
