Sida 51
IV. Fogeln, som for vilse och kom till främmande land
51
och låta sina glada sånger ljuda under den klara himmelen,
finnes icke en enda af mitt slägte, icke en enda, soro liknar
dem, hvilka jag sett i min födelsebygd, icke en enda, för
hvilken jag kan klaga, eller som tar de! i min smärta, ingen, af hvilken jag är älskad och hvars kärlek jag med genkärlek kan belöna».
Under det att han satt på detta sätt och gaf luft åt sin sorg, samlade sig omkring honom åtskillige af de främmande foglarne, och när han slutat sin vemodiga sång yttrade en af dem till honom:
»Ja, främmande broder, tungt, mycket tungt måtte det
vara att hafva tagit miste om sin kosa och befinna, sig i ett främmande land, der man ingen vän och ingen frände eger. Gerna skulle vi vilja visa dig vägen till din hembygd igen; men vi känna den lika litet som du sjeif, och kunna alltså i
det afseendet icke vara dig till någon nytta. Ett annat råd
vilje vi deremot gifva dig: föreställ dig nemligen, att du vore
hemma här och blott drömt att du hade en annan födelse-
bygd! Föreställ dig, att vi alla vore dina fränder eller vänner, och alt du aldrig egt några andra sådana än oss! I sjelfva verket äro vi det ju äfven, fastän våra sånger gå på helt andra toner, än dina, och våra fjäderdrägter hafva helt andra
färger, än din egen. Se! alla hafve vi ju en och samma
skapare, öfver oss alla hvälfver sig en och samma himmel,
och en och samma i den boende fader sörjer för oss alle-
Källa: Alvin · ·
