Sida 54
V. Menniskohataren, vargen och talltrasten
54
någon annan menniskoboning, och genom hvilken blott en enda farbar väg ledde. Yid denna väg, på hvilken esomoftast menniskor måste färdas, ämnade han ligga på lur för att öfverfalla, plundra och mörda de vägfarande, icke derföre, att desse hade gjort honom något ondt, utan endast för att på det sättet kunna få gifva luft åt sitt hat mot menniskoslägtet i allmänhet.
Under det han, med hjertat fullt af hämndlystnad och skadebegär, vandrade utåt vägen i ändamål att åt sig utse ett ställe, som kunde vara lämpligt för utförandet af de tillämnade iilbragderne, blef han under en stor martall varse en gammal varg, som sträckte alla fyra fotterna ifrån sig och stönade af smärta. Han stadnade då och betraktade det döende odjuret, hvilket låg vid hans fötter utan förmåga att lyfta hufvudet, eller kunna resa sig upp på de af en häftig kramp redan förlamade benen.
»Ha! skulle äfven du komma för att blifva ett vittne till min vanmakt och mitt dödsarbete!» stönade den gamle vargen i det han med sina stora, blodsprängda ögon glodde på vandraren och skar tänderna af ilska. »Men sådana ären J alla: när den mäktige icke mera har några krafter, när J icke mera behöfven frukta honom, då kommen J för att fägna edra ögon af hans åsyn, för att njuta af hans vanmakt och hånle åt hans qval! O, jag känner er tillräckligt, J menniskor, som med så mycken stolthet kallen er skapelsens
Källa: Alvin · ·
