Sida 55
V. Menniskohataren, vargen och talltrasten
55 herrar och dock esomoftast blott ären några fega, harhjertade stackare».
»I händelse du tror, att jag skulle hafva fruktat dig, om du varit fullkomligt frisk och haft alla dina krafter i behåll, så irrar du dig högeligen», genmälte skogsvandraren. »Ser du bågen här i min hand, det med hvassa pilar fullsatta kogret på mina skuldror och den skarpa, blixtrande dolken vid min sida? Kan du väl tro, att jag under sådana förhållanden skulle hafva fruktat dig — jag, som på hundrade stegs afstånd kan med min pil klyfva en grankotte och nagla en liten fogel fast vid den gren, på hvilken han sitter. Ha ha ha, gamle lufver! jag säger dig än en gång att du, om du inbillar dig något dylikt, gör dig skyldig till ett stort misstag, som du ock begått derutinnan, att du tror mig hafva kommit för att njuta af dina dödsqval och bespotta din vanmakt. Säg mig blott hvar jag kan träffa hufvudmannen för de röfvare, som jag vet uppehålla sig i denna skog! Jag vill då genast lemna dig och låta dig i allsköns stillhet dö af de svåra sår, som jag ser att du erhållit».
»Följ blott», genmälte vargen, »mina blodspår, så skall du inom kort träffa både röfvare-höfdingen och hela hans band. Det är just en af dess medlemmar, som gifvit mig det sår, hvilket nu skall blifva min bane. Det tvåfotade rofdjuret har dödat det fyrfotade, oaktadt detta sednare blott på sitt sätt efterliknade, men icke fuskade i det förras handt-
Källa: Alvin · ·
