Sida 69
V. Menniskohataren, vargen och talltrasten
69 visat mig, och var viss om, att du äfven af dem skall komma att skörda tacksamhet och välsignelse!»
»Och hvad vill du, att jag skall säga till dem?» frågade den lille fogeln.
»Säg dem,» genmälte den fordne menniskohataren, »att du återgifvit mig ej blott åt menskligheten, utan äfven åt mig sjelf! Berätta för enhvar af mina likar hvad du, som blott är en liten fogel, förmått uträtta, och säg honom att han, såsom menniska, alltså bör kunna uträtta oändligt mycket mera, förutsatt nemligen att han vill handla och verka i den eviga kärlekens namn. Säg enhvar, att jag befinner mig till mods som en, hvilken flera år bortåt varit blind och plötsligt förnimmer att han åter fått sin syn. Väl kunna de svaga ögonen ännu icke fullt fördraga det i dem inströmmande ljuset; men så småningom vänja de sig dock dervid, och snart kunna de betrakta de sig för dem uppenbarande föremålen i deras rätta dager. Säg alla, som vilja höra derpå, att hatets krafter väl äro stora; men att den eviga kärlekens dock äro vida större, om man blott för dem vill öppna sitt hjerta. Säg dem, att jag, som af hämndlystnad hade beslutat att sönderslita mina likar på samma sätt som en varg sönderrifver de svagare djur, hvilka råka i hans väg, nu känner mitt hjerta lika öfverfullt af menniskokärlek som det förut öfverflödade af menniskohat, och säg dem, att jag ämnar draga till ett land, der ingen känner mig, ingen vet af mitt armod,
Källa: Alvin · ·
