Sida 70
V. Menniskohataren, vargen och talltrasten
70 ingen ens har en aning om allt det elände, som jag nödgats r genomgå. Der vill jag blifva en tjenares tjenare, arbeta i mitt anletes svett, hjelpa och lindra nöden hvarhelst jag förmår det, trösta faderlösa och enkor i deras bedröfvelse, ingjuta i de förtviflades själar tröst och hopp, upprätta de fallne och öfveralit förkunna den eviga kärlekens heliga lära. Säg och berätta allt detta, du Guds till min räddning utkorade sändebud, och nu farväl tills vi måhända åter en gång få råka hvarandra!»
Efter att så hafva talat tog mannen sina vapen och vandrade bort genom skogen, under det att den lille fogeln sjöng med full hals, men icke något sorgeqväde, utan en sång, hvilken klingade som en segermarsch mellan de höga klipporna. Derefter flög han bort i samma rigtning, som den fordne menniskohataren hade tagit, följde honom oförmärkt och fann snart till sin stora glädje, att han redligt höll alla sina i afskedsstunden gifna löften.
Källa: Alvin · ·
