Sida 72
VI. Väggsmeden, den girige och slösaren
72 Guldet har förhärdat det, har gjort det hårdare, än den klippa,, ur hvilken det sjelft en gång blifvit hemtadt för att vandra ur hand i hand bland de efter detsamma så ifrigt och rastlöst fikande menniskobarnen.
Just under det han satt fördjupad i dessa sina beräkningar, hörde han en sakta kiappning eller knäppning — han visste icke rätt hvilketdera, icke heller om det var på dörren eller vid fönstret. Förskräckt sprang han upp, och den första tanke, som genomblixtrade hans hjerna, var den: att det kunde vara en tjuf, som ville bryta sig in i hans boning. Tyst och skyndsamt läste han igen locket till sin kassakista, stack in nyckeln till densamma mellan panelningen på väggen, smög med högt klappande hjerta först till fönstret och sedan till dörren; men kunde icke mer förnimma något ljud. Då tänkte han vid sig sjelf: «säkerligen måste jag hafva irrat mig, och hvem skulle väl äfven komma till mig vid denna tiden på dygnet? Mina många skuldenärer få komma till mig endast om dagen för att betala sina räntor, eller omsätta sina lån;: brandvakten betalar jag hederligt för att han alltid, när solen gått ned, skall hafva ett vaksamt öga på fönstret i mitt rum, och genom den jernbeslagna, tjocka dörren kan ingen bryta sig utan att göra ett sådant buller, att äfven de andre, som bo i samma hus, måste vakna. Jag kan alltså vara fullkornligt trygg och fortsätta mina beräkningar.»
Källa: Alvin · ·
