Sida 73
VI. Väggsmeden, den girige och slösaren
73
Lugnad af denna tanke tog han åter fram nyckeln ur dess gömställe och öppnade ånyo kistlocket; men innan han fortsatte sitt så plötsligt afbrutna arbete tog han ur bordslådan fram en laddad dubbelpistol, hvilken han alltid hade der förvarad för att i nödfall kunna Detta tillgripa. vapen lade han bredvid sig och skulle just till att göra några anteckningar af sina förra beräkningar, då han ånyo förnam det ljud, som nyss hos honom injagat en så stor förskräckelse. Med skälfvande hand fattade han pistolen och frågade med darrande röst: »Hvem der?».... men ingen svarade, och han började på nytt tro, att han irrat sig, då han plötsligt hörde någon picka eller hamra tätt invid sig. Ånyo upprepade han med nästan qväfd röst sin förut framställda fråga, och då hörde han en svag stämma, som svarade: »Det är jag, du gamle räknemästare, jag, som så länge bott tillsammans med dig och så många tusende gånger varit vittne till din gränslösa girighet och din omenskliga hårdhet. Djur af mitt slägte kalla menniskorna ömsom väggsmeder, ömsom timmermän och ömsom döds-ur. Min boning är i den gamla länstol, på hvilken du sitter; men du skulle göra dig en fåfäng möda om du sökte uppleta densamma, ty från den gifves många vägar och gångar, på hvilka jag kau undfly dina efterforskningar. Då du för en stund sedan med en så djerf tillförsigt lät dina tankar klappa på framtidens portar, så föll det mig in att, på sätt ske kunde, härma dig. För ditt samvetes röst har du
Källa: Alvin · ·
