Sida 112
A. Det högsta goda
112
är en tillsats, som har sin rot i hans objektiva ståndpunkt och står i den allra närmaste förbindelse med det grekiska uppfattningssättet af stjernornas gudomliga väsen, samt att derför det gudomliga förnuftet i sjelfva verket endast betecknar den objektiva sidan af det menskliga. Derför torde man kunna påstå, att äfven här i metafysiken det egentligen är det menskliga förnuftet, som varit hans utgångspunkt, åtminstone i den mera praktiska betraktelsen. Men det menskliga förnuftet eger enligt Aristoteles karakteren af att vara på samma gång ren verklighet och ren möjlighet eller en ren form, hvari innehållet icke är verkligt, utan skall förverkligas. Derför är det stor skilnad i synpunkter, när Aristoteles sätter förnuftet såsom ändamålet och Plato det godas idé. I det förra fallet förverkligas detta ändaiual i och för menniskan, oaktadt det i sig sjelft är ren verklighet, endast såsom en form för ett sinligt innehåll; i det senare förverkligas det genoin menniskans hela hängifvenhet åt det samma.
För Aristoteles är ändamålet konkret verklighet, som dock, för så vidt den tankes bestämma menniskans handlande, är endast en form för detta'). Detta uttrycker tydligen föreningen af praktisk empirism och rationalism. Nu återstår endast att undersöka, huru Aristoteles tänkte sig denna förening. Otvifvelaktigt torde lösningen af denna svårighet ligga i det förhållande, som han sätter mellan begärandet och tänkandet af förnuftet. Det begärda och det täukta är det samma (Met. XII, 7, § 3), men princip är tänkandet (§ 4; jmfr de öfriga uppvisade parallelställena). Derigenom att förnuftet tankes, är det föremål för begärande. Men »i
') »Tvifaldigt är ändamålet; det ena är, det andra är icke», Met. XII, 7 § 7. Vi ha ofvan uppvisat, att den rätta innebörden af detta är, att ändamålet abeolute taget är verkligt, men relative (för någon) är overkligt.
Källa: Project Runeberg ·