Sida 114
A. Det högsta goda
114
deu seiiare är den förra öfverorduad, om dc båda tänkas såsom momenter i det högsta goda. Anledningen, hvarför Aristoteles uppstält denna gradation är nu tydlig. Om begärandet af det sedligt sköna såsom en blott form är möjlig eudast genom tänkandet af detsamma såsom en förnuftig verklighet, hvilken är ren energie, är det klart, att det högsta är det senare, och att derför deu verksamhet, som har till sin form begärande, är underordnad deu, som är tänkande. Dessutom framgår, att den förra verksamheten har sin grund i den senare, och att deu endast och allenast genom denna kan sägas vara sjelfverksamhet. Om derför Aristoteles låter deu än vara medel för uppnående af visheten, än låter den vara sjelfändamål, så är detta ingen motsägelse, ty sjelfaudamål eller sjelfverksamhet är deu just i och genom visheten, vare sig denna tinnes potentielt eller aktuelt i densamma, ty begärandet af det sedligt sköna är genom tänkandet af detsamma energie. I sig sjelft är det intet1).
Yi ha nu fört Aristoteles lära om det högsta goda till dess slut och ha uppvisat tvenne rigtningar i densamma — en empiristisk och en rationalistisk —, samt huru Aristoteles sannolikt täukte dessa båda med hvarandra förenade. — Hvad som här framträder tydligast, är den vigt Aristoteles lägger på den sinliga individualiteten. Under det Plato sätter det goda såsom ett ideal, hvilket är gemensamt, bestämmer Aristoteles detsamma såsom allmängiltigt endast med afseende på formen — sjelfverksamhet. Till sitt innehåll är det goda helt och hållet beroende af den, för hvilken det är ett godt, och dervid af yttre omständigheter, af
') En liknande lösning af svårigheten har Ollé-Laprune, Essays sur la Morale d'Arietote sid. 167, försökt att gifva, men på mera allmänna grunder och utan hänvisning till det af 099 berörda stället
i Metafysiken, 90m i denna sak är fullt afgörande.
Källa: Project Runeberg ·