Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

186

Dermed är den andra sidan i Aristoteles etik — hans em-pirism — framhållen. Från denna synpunkt kommer hufvud-vigten att ligga derpå, att man gifver sitt sinliga lif en harmonisk form — i hvarje fall väljer den rätta midten mellan tvenne ytterligheter.

Man ser af denna framställning, att Aristoteles dygdelära rör sig i cirkel. A ena sidan skildrar han den sedliga karakteren såsom en sinnesbeskaffenhet, i hvilken förnuftet har fullständigt genomträngt sinligheten, så att i densamma full sjelfbestämdhet och sjelfverksamhet råder, i det att det högre och det lägre äro fullkomligt förenade. A andra sidan kommer förnuftet (eller det sedligt sköna) att nedsjunka till en blott form, om nemligen öfvergången till sedlig karakter betraktas. Då tänkes sinligheten organisera sig sjelf till att erhålla en förnuftig form — den rätta midten mellan tvenne ytterligheter. Huru vinner det sinliga sjelfbestämdhet och sjelfverksamhet? Genom att vara fullständigt bestämdt af förnuftet. Huru är en sådan bestämdhet möjlig? Genom sinlig sjelfverksamhet. Denna cirkel har sin grund deri, att för Aristoteles ingeu strid emellan sinlighet och förnuft är möjlig'), derför att det senare icke är en verklighet jemte den sinliga verlden, och då mau utgår från det sinliga, förnuftet blir endast en form hos detta, då man utgår från förnuftet, sinligheten förlorar all egen realitet och är endast genom det förra.

Dermed ha vi framstält den etiska dygden och insigten samt dessas förening i den sedliga karakteren och dervid visat, huru hos Aristoteles empirism och rationalism möta

') Detta kunde synas förhastadt, dà ju Aristoteles uttryckligen talar om en strid emellan i πραχτιχοί vois och ή ϊπι9νμία; men Ti ha visat, att detta innebär endast en strid mellan det lägre och det högre sinliga.