Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

185

Emellertid är härmed endast bestämdt, huru den sedliga karakteren eller det sinliga såsom bestämdt af förnuftet är beskaffadt, då all motsats mot förnuftet, är bortfallen, och •let sinliga är allt hvad det är genom förnuftet. Det återstår att undersöka just den puukt, der sjelfva öfvergången till det sinligas bestämdhet af förnuftet sker. Det är tydligt, att en sådån punkt icke är möjlig på den ståndpunkt, hvarpå Aristoteles enligt den nu gjorda framställningen befinner sig, derför att dét sinliga icke kan tänkas bestämbart af förnuftet utan att redan vara af detsamma bestämdt. Dess bestämbarhet skulle nemligen bestå i begärets ändamålsenliga beskaffenhet i förhållande till grundsatsen, men en sådan är omöjlig utan genom bestämdhet af det sedligt sköna Eller med andra ord: sinligheten måste pä något sätt jemföras med förnuftet, för att en öfvergång skall vara möjlig från en lägre ståndpunkt till den, der sinligheten är bestämd af förnuftet; men en sådan jemförelse är enligt Aristoteles omöjlig, ty det ena ledet — förnuftet — kan icke tänkas utan såsom fullt bestämmande det andra ledet — sinligheteu — och sålunda såsom innefattande i sig all dess realitet, — Dock tänker sig Aristoteles verkligen en öfvergång från ett lägre tillstånd till ett i egentlig mening dygdigt, såsom synes deraf, att han skiljer emellan ett handlande af dygd och ett haudlande endast i enlighet med dygd, af hvilka det senare bildar forstadiet till det förra. Men denna öfvergång faller i sjelfva verket helt och hållet inom det sinliga området. Skilnaden emellan dessa båda ståndpunkter består nemligen deri, att sjelfverksamheten i det ena fallet är fattad såsom ändamål, i det andra icke. Men sjelfverksamheten eller förnuftet är nu icke en konkret verklighet, utan en allmän form för ett sinligt innehåll och förutsätter detta. Öfvergången till bestämdhet af förnuftet är sålunda möjlig endast derigenom, att det sinliga gifver sig sjelf en förnuftig form — sjelfverksamhet.