Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

184

teles ofta förekommande, att han hänvisar till den sedliga karakteren såsom normen för allt handlande, emedan i den samma allena det sedligt sköna har konkret betydelse och grundsatsen är en konkret sedenorm. I den sedliga karakteren är sålunda ett beslut möjligt och närmare bestämdt ett sedligt beslut, emedan i densamma de båda sidorna hos den sinliga af förnuftet bestämbara själen, grundsatsen — ändamålet, formen — och begäret — materien — äro bestämda af det sedligt sköna och derför bilda ett odelbart helt.

Vi kunna bestämma den sedliga karakteren — enheten af etisk dygd och insigt — såsom »en själsbeskaffenhet, enligt hvilken menniskan konstant väljer den rätta midten i förhållande till oss, bestämd af grundsatsen och af den grundsats, enligt hvilken den insigtsfulle öfverhufvud bestämmer»') (de senare orden beteckna, att grundsatsen är konkret såsom sedligt skön) för det sedligt skönas skull2) eller för handlingens egen skull3). I denna definition ligger hufvudvigten icke på den allmänna grundsatsen att välja den rätta midten, utan derpå, att valet sker för det sedligt skönas skull, eller såsom den insigtsfulle, d. v. s. den, för hvilken det sedligt sköna är ändamål, bestämmer detsamma. Dermed är framstäld den rationalistiska sida, som onekligen finnes i Aristoteles dygdelära.

*) II, 6. 1106, b, 36. ϊοτιν ϋρα η à\jttrt εξις προαιρίτιχή, tv μιαόπ/τι ovaa rfj πρόί i μ (i i, ώριομίντ) λόγω xai ij> av ο φρόνιμο! όρί-otttv. Visserligen är denna definition egentligen utsagd om den etiska dygden, men emedan denna är betraktad i sitt sammanhang med insigten, är tydligt, att definitionen gäller sensa eminenti om den sedliga karakteren såsom enhet af etisk dygd och insigt.

*) III. 7. 1115, b, 23. »Den tappre gör det, som hör till tapperheten, för det sedligt skönas skull» (χαλον ϊίνικα).

s) II, 4. 1106, a, 31. »Dygdig är den, som beslutar det, som hör till dygden, för dess egen skull, προαιρονμίνοί Si' αϋτά»; VI, 12. 1144, a, 18. God άγα&όI (= sedligt god, onovSatoi, a, 16) är någon genom att besluta något för sjelfva handlingens skull, Stà προαίρεσιν xai αυτών tvtxa των πραττομίνων.