Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

183

erhåller derigenom viljerigtningen på densamma sjelfbestämd-het, emedan det sedligt sköna eller förnuftet är det, hvarigenom ett egentligt sjelf är möjligt. Derigenom kommer motsättningen mellan grundsatsen och de lägre begären att forsvinna, i det att den förra är konkret och de seuare ej vidare onda, utan af sig sjelfva rigtade på det, som grundsatsen bjuder såsom sedligt skönt. I det sedligt sköna äro .sålunda deu högre sidan och den lägre affektiva förenade, och ett beslut är möjligt Men deu konstanta viljerigtningen på det, som grundsatsen bjuder såsom sedligt skönt, är etisk dygd, och färdigheten att enligt en sedligt skön grundsats bestämma, hvad som är rätt, är insigt. Deraf följer, att beslutet och särskildt beslutet till sjelfbeherskning är möjligt genom föreningen af etisk dygd och insigt i det sedligt sköna såsom konkret. I denna förening är nemligen motsättningen mellan det högre, grundsatsen, och det lägre, begäret, bortfallen, så att den förra bestämmer fullständigt det senare, som med frihet rig tar sig på densamma'), och insigten, som representerar det högre, grundsatsen, och den etiska dygden, som betecknar begärets rigtning på densamma, äro så sammanflätade med hvarandra, att den ena icke är möjlig utan den andra '-). Enheten kallas sedlig karakter, o σπουδαίος '·'). Derför är det hos Aristo-

') Aristoteles framhåller ofta, att hos den dygdige begären ieke äro onda. VII, 9. 1151, b, 34. 3.; jmfr VII, 2. 1146, a, 9 och X, 8. 1178, b, 16, och att han känner lust vid att handla sedligt, II, 3. 1104, b, 6. Striden mellan det högre och det lägre har här upphört, emedan det sedligt sköna är angenämt; jmfr II, 3. 1104, b, 30 och Zeller II, 2. 627.

2) VI, 13, 1144, b, 30. SjjXov ovv ίχ των είρημένων ότι οι χ οίον τε άγα&όν είναι χνρίωί αν εν φρονήοεω5, οίδε φρόνιμον ανεν της ij&tx^s αρετής-, jmfr Χ, 8. 1178, a, 16.

3) Att ο σπονόαΐοι hos Aristoteles uttrycker föreningen af etisk dygd och insigt, synes af de ställen, på hvilka Aristoteles använder detta uttryck (se ofvan sid. 176 a. I), och särskildt deraf, att det säges om den, som afgör deröfver, hvad det sant goda är (X, 5. 1176, a, 15 m. fi. st.), och således är ineigtsfull, och på andra ställen betecknar den, som har etisk dygd (t. ex. VI, 12. 1143, b, 29).