Sida 182
B. Om dygden
182
ή προαίρεαις, i hvilket alla de sidor af själen, som komma i fråga vid en etisk betraktelse, äro förenade till ett helt, och hvilket, försåvidt det är beslut till återhållsamhet, innefattar i sig förutsättningarna för etisk dygd och insigt. Emellertid innebär den enhet, som finnes i beslutet liksom i återhållsamheten, vissa svårigheter. A ena sidan är grundsatsen det konstitutiva, i det den bestämmer begäret, som utan att vara bestämdt deraf är blindt, å andra sidan kan den såsom abstrakt icke bestämma begäret, utan att detta af sig sjelft rigtar sig på densamma. Detta är en cirkel, som måste brytas. Grundsatsen förutsätter för att vara gällande begärets rigtning på densamma, men denua rigtning är omöjlig, så vidt icke begäret är af grundsatsen bestämd. Aristoteles bryter cirkeln här, liksom annars i dylika fall, genom att hänvisa till uppfostran. I denna tänkes en annan person gifva den allmänna grundsatsen och befalla till lydnad för densamma. Detta för tydligen till en regressus in in-finitum. En sådan regressus kan icke Aristoteles komma ifrån här vid den punkt, som bildar sjelfva kärnpunkten i hans etik, der det skall afgöras, huru det lägre begäret är bestämbart af deu högre grundsatsen. Den har här liksom annorstädes sin grund i hans teleologi, i hvilken ändamålet såsom abstrakt icke eger verklighet for sig och derför fordrar ett högre, genom hvilket det erhåller realitet och så i det oändliga. — Men huru kan en befallning eller, såsom Aristoteles kallar det, ett »vänjande» åstadkomma ett beslut ä dens sida, som erhåller befallning, då ju beslutet måste tänkas fritt?
Svaret härpå måste gifvas i öfverensstämmelse med hvad, som förut blifvit framstäldt i afseende på insigten» möjlighet såsom sådan: genom medelbegreppet det sedligt sköna. Om grundsatsen fattas såsom sedligt skön, är den konkret och bestämmer fullständigt begäret. A andra sidan
Källa: Project Runeberg ·