Sida 181
B. Om dygden
181
sedligt sköna är eu blott form, innehållet sinligt, oeh af begreppet om det sedligt sköna såsonl en konkret förnuftig verklighet i insigten torde vara sjelfva den springande punkten i Aristoteles etik, liksom i hans kunskapslära sammanställandet af förnuftet såsom en ren form med sinligt innehåll och såsom en ren verklighet, — af empirism och rationalism.
Nu återstår att undersöka den etiska dygdens och in-sigtens inbördes förhållande. Vi ha förut visat, att viljan och det praktiska förståndet stå i det forhållande till hvarandra, att grundsatsen, hvarefter det senare öfverlägger, bestämmes af viljerigtningen. Denna är nemligen inflätad i och förenad med den praktiska varseblifningen, som teoretiskt bestämmer ändamålet. Såsom vi äfven visat, erhåller viljerigtningen icke någon konstans och sjelfbestämdhet annat än genom den etiska dygden; det är sålunda genom denna, som ändamålet får formen af en konstant grundsats, hvarifrån det praktiska forståndet utgår. Men såsom bestämd genom etisk dygd är denna grundsats sedligt skön, och det praktiska förståndet, såsom egande färdighet att öfverlägga efter densamma, har insigt. Sålunda stå den etiska dygden och insigten i det förhållande till hvarandra, att den förra bestämmer det rigtiga ändamålet, o o o ifö ς σχυπός, och insigten medlen till dettas vinnande genom öfverläggningen ').
Men viljan af ett ändamål är icke möjlig utan vilja af medlen till detta ändamål. Men medlen till ändamålet utfinnas genom öfverläggning, derför kan ock viljan betraktas såsom afslutande öfverläggningen, i det den rigtar sig på »det yttersta medlet» för ändamålets förverkligande, då viljan och det praktiska förståndet bilda ett enda helt i beslutet,
') a, 7; c. 13. 1145, a, δ.
Källa: Project Runeberg ·