Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

180

efter den insigtsfulle öfverlägger. Klokheten är sålunda icke möjlig, försåvidt den icke är insigt, emedan i den allena grundsatsen såsom sedligt skön erhåller konkretion. Λ andra sidan är visserligen icke insigten möjlig utan klokhet, som bildar dess sinliga ändamålsenligt bestämda material. Detta sistnämnda förhållande har sin grund deri, att det sedligt sköna från en synpunkt är en blott form, som fordrar ett innehåll. — Härigenom inses till fullo insigtens betydelse för Aristoteles. A ena sidan är den grundsats, som i densamma har att bestämma öfverläggningen, en klokhetsgrundsats, och dess sedliga skönhet innebär endast, att den öfverhufvudtaget fordrar harmoni i handlandet eller sjelfverksamhet (båda betraktade ur rent formel synpunkt); å andra sidan är den konkret så till vida, att den fordrar, att menniskan sätter det sedligt sköna såsom sådant (d. v. s. såsom en konkret förnuftig verklighet) såsom ändamål. Dessa båda synpunkter äro hos Aristoteles sammanflätade ined hvarandra, så att klokhetsgrundsatsen icke är möjlig utan att fattas såsom sedligt skön, emedan den endast derigenom erhåller konkretion, och det sedligt sköna icke kan sättas såsom ändamål utan i en klokhetsgrundsats, emedan det i förhållande till det sinliga är en blott form. Endast på detta sätt förklaras, huru Aristoteles kan på samma gång förfakta, att man bör välja den rätta midten i affekter och gerningar, emedan den bevarar och uppehåller, men öfverdrift åt någondera sidan minskar själens aktivitet1), då den rigtiga grundsatsen, δ όρΐϊος λόγος, är en klokhetsgrundsats, och att man bör göra det rätta för det sedligt skönas skull eller för handlingens egen skull med bortseende från hvad resultat deraf blifver2), då grundsatsen är konkret och förnuftig. Detta sammanställande af klokhet, i hvilken det

') Se öfven sid. 123

J) VI, 12. 1144, a, IS.