Sida 179
B. Om dygden
179
insigtsfulles obevisade påståenden icke mindre än bevisen»'). Kndast om man låter sig leda af »de äldres obevisade påståenden», är det möjligt att bestämma, hvad som är det rätta i särskilda fall. Men det är tydligt, att äfven den undervisande personen förutsätter en äldre insigtsfull, som ledt honom i bedömandet af det rätta, och så i det oändliga. Klokhet uppstår sålunda i hvarje fall derigenom, att en annan person gifver den allmänna grundsatsen, och den undervisade efter denna bedömer det rätta i det särskilda fallet. Men då är grundsatsen tydligen abstrakt, har ingen konkret betydelse för den, som undervisas; huru kan den då uttrycka den ledande normen för hans uppfattning af det rätta?
Ett ställe, som är belysande for det rigtiga svaret härå, är X, 9. 1180, a, δ. Det heter här, att den undervisande bör uppmana till dygd for det sedligt skönas skull, d. v. s. framställa den allmänna grundsatsen såsom sedligt skön. Xu är det sedligt sköna enligt Ariststoteles på samma gång en blott form och en konkret verklighet. »Det allmänna begreppet om det sköna och det sköna (såsom en konkret verklighet) äro detsamma» 2). Det sedligt sköna bildar derför det medelbegrepp, hvarigenom den abstrakta grundsatsen erhåller konkret betydelse, så att genom den kan bedömas, hvad som är rätt i särskilda fall, och hvarigenom klokhet är möjlig. Men dermed är klokheten insigt, φρύνησις, for hvilken det mest utmärkande är, att ändamålet, d. v. s. grundsatsen, fattas såsom sedligt skönt. Den insigtsfulle är nemligen den, som kan öfverlägga om det for en menniska goda och onda i och för ett rigtigt lif (πρός rit sv ζην)3). Men ett rigtigt lif betyder enligt Aristoteles detsamma som evpraxi eller sedlig skönhet4), hvarför »sjelfva evpraxien är ändamålet»5), hvar-
') VI, 11. 1143, b, 11. J) Se ofvan sid. 6.
3) VI, S. 1140, a, 28. 4) Se ofvan sid. 89.
') 1140, b, 6.
Källa: Project Runeberg ·