Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

statslära, att lagen hos Aristoteles icke motsvarar eu rättslag i den moderna betydelsen. Den förra är öfvervägande befallande, den senare öfvervägande förbjudande; den förra bestämmer öfver lifvets alla förhållanden, uppfostran, lefnadssätt, o s. v., den senare är mera negativ och begränsande. Skilnaden mellan lagen och den sedliga grundsatsen är sålunda icke en skilnad mellan en rättslag och sedelag, utan består deri, att den förra uttrycker en tillämpning af den senare på förhållandet emellan menniskor och angifver den ordning, som derigenom införes i det menskliga statslifvet. — Genom att vara statens lag erhåller lagen förbindande kraft, αναγκαστική δύναμις, och »styrka» gent emot det lagbundna väsendet, eller den blifver en ovilkorligt bjudande grundsats. Staten gifver nemligen densamma objektivitet, vare sig den tänkes såsom en vanelag eller en kodifierad lag, i det att staten utsätter straff för brott mot lagarne. Sålunda skiljer sig ytterligare lagen från den sedliga grundsatsen derutinnan, att den förra innebär och uttrycker förpligtelse till vissa handlingar. Men det är att märka, att derigenom grundsatsen kommit i ett yttre förhållande till det lagbundna väsendet. Statens lag är för Aristoteles en positiv lag. — Sammanfatta vi det om lagen sagda, finna vi, att det egendomliga för densamma är, att den på samma gång är en ur förståndet och insigten härledd grundsats — egentligen den sedliga grundsatsen,