Sida 18
B. Aristoteles teleologi
18
blifvandet eller förändringen öfverhufvud förblifver materien, men bristen försvinner. Den är således icke en väsendtlig bestämning hos materien1). Deraf följer såsom konsekvens, att materien visserligen är negationens och motsatsens princip och dermed ock tillfällighetens2), men sjelf ej är ren negation eller motsats (mot formen) eller tillfällighet. Derigenom kommer den polaritet, som utmärkte form och materia, väsende och tillfälligt, i den föregående undersökningen, att i någon mån bortfalla.
Denna modifikation framträder ock från en annan synpunkt — från formens. Sista kapitlet i 7:de boken och förnämsta delen af 8:de boken betrakta nemligen formen på ett sätt, som ställer dess förhållande till materien i klar belysning. Substansens begrepp undersökes på det förra stället och fattas såsom princip och orsak. Den anger efter aristo-teliskt språkbruk, genom hvad en bestämning finnes hos något3). Detta förklaras vidare så, att den är orsaken till en viss beskaffenhet hos materien. Hvarigenom är detta hus? Svar: genom husets begrepp. I allmänhet taget är orsaken formen eller väsensbegreppet, som således är substansen. Formen är nemligen det, hvarigenom det sammansatta är ett och helt, eller det baud, som sammanhåller de olika stoffen till ett helt. I köttet är formen det, som sammanhåller stoffen till ett helt med den beskaffenhet, som kött eger. Sjelf kan den icke vara stoff, ty det skulle då äter erfordras ett band mellan detta stoff och de andra stoffen och så i det oändliga4). Af dessa bestämningar
') Jmfr Phys. I, 9, der det fastställes såsom skilnad mellan den platonska och den aristoteliska uppfattningen af materien, att den senare ej antager, att privationen är materiens egentliga väsen, utan endast finnes χατά ανμβίβηχόζ hos materien, då deremot den förra likställer materien med det icke varande.
J) Met. VI, 2. § 19. 3) Met. VII, 17. § 8.
') § 14 ff.
Källa: Project Runeberg ·