Sida 19
B. Aristoteles teleologi
19
framgår, att formen fattas af Aristoteles såsom det, som konstituerar det materiela tinget såsom ett helt, men sjelft icke är materielt. Samma betraktelsesätt med afseende å förhållandet mellan form och materia återfinnes i 8:de boken. I det 6:te kapitlet undersökes, huru det är möjligt, att form och materia kunna vara ett, och svårigheten, som ligger häri, säges bringa »somliga» till att antaga ett deltagande (μέΰεξις) (af det materiella i formen), men de kunna icke säga hvad, som är orsak till deltagandet, och hvad deltagandet är1). Att med dessa »somliga» forstås platonikerna, är klart2). Aristoteles rigtar här sin kritik mot den brist i platonismen, som enligt hans uppfattning förefinnes, att den tor skarpt skiljer emellan idén (formen) och det sinliga (materien), hvarigenom det blir omöjligt att förena dem. Andra söka lösa svårigheten genom att antaga en sammansättning af formen och materien, särskildt i fråga om förhållandet mellan själ och kropp. Men på det sättet blir endast svårigheten förstorad, i det att det uppstår tre momenter i stället for två, formen, materien och sambandet. För Aristoteles är väsensbegreppet eller formen sjelf grunden till enheten mellan sig och materien; ty materien och formen äro det samma som det möjliga (το δυνάμει όν) och det verkliga (ro ένεργείφ o v)3). Dermed är utsagdt, huru forhållandet mellan form och materia bör fattas. Det råder emellan dem ej en art-, utan endast en gradskilnad. Det högre eller det verkliga är sjelft sambandet mellan sig och det lägre eller det möjliga. Detta förhållande belyses genom en närmare undersökning af, hvad formen är å ena sidan såsom verkligheten och materien å den andra såsom möjligheten.
Formen eller energin, som den hädanefter kan kallas, betecknar det hela, hvarigenom det möjliga eller stoffet är
') VIII, 6. § 15. ') Jmfr I, 9. § 18 och I, 6. § 4.
s) VIII, 6. § 16 ff.
Källa: Project Runeberg ·