Sida 88
A. Det högsta goda
88
profession. Så är ock för menniskan såsom menniska ett visst verk egendomligt, hvilket är hennes goda. Detta hennes verk är att handla rigtigt (ev πράτιειν) liksom citter-spelarens att spela rigtigt1). Evdaimonieu har också blifvit kallad ett rigtigt lif, ett rigtigt handlande2). Detta rigtiga handlande består i en själens verksamhet enligt fulländad dygd·1). Dermed är lycksalighetens realdefinition angifven. Vi ha nu att undersöka innebörden af densamma. Det är tydligt, att ordet άρετή här är taget i den allmänna betydelsen att vara en färdighet och skicklighet öfverhufvud-taget4). Definitionen innebär sålunda, att evdaimonien består i en själens verksamhet, grundad på den största möjliga duglighet dertill Denna duglighet är i sig sjelf icke lycksalighet, ty det är möjligt, att färdigheten (Ι'ξίί) finnes, utan att något godt utföres5). Härigenom skiljer sig Aristoteles från Plato, for hvilken dygden såsom rigtning på det godas idé alltid åstadkom något godt eller rättare var i sig sjelf god. Deraf framgår, att dygden, hvarifrån Aristoteles utgår, är fattad icke såsom ett inre sedligt lif, utan såsom en färdighet att verka. Men då är ock verksamheten sjelf såsom grundad på dygden tillfällig, tv »hvad, som är möjligt att vara, är också möjligt att icke vara.» Detta skall äfven visa sig vid en närmare undersökning af denna verksamhet.
Det specifika hos menniskan till skilnad från djuren är enligt Aristoteles hennes förnuft6). Derför är menniskans egendomliga verksamhet en verksamhet med förnuft (ίνέργεια μετά λόγο v) eller gerningar med förnuft7). Det har i
') Eth. Nic. I, T. 1097, b, 24 ff.
*) I, 8. 1098, b, 20 ff. Hänsyftningen på Sokrates är tydlig; jmfr
Krito 48 ff.; Xen. Mem. III, 9, 14.
') 1, 7. 1098, a, 15.
Jmfr Eberleiu p. a. s. sid. 5.
') Eth. Nic. I, 8. 1098, b, 33; X, 6. 1176, a, 33; I, 5. 1095, b, 31.
6) I, 7. 1098, a, 3 ff. ') a, 13.
Källa: Project Runeberg ·