Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

87

Emellertid äro äuuu ytterst formella bestämningar gifna åt det goda. Det återstår nu att bestämma dess väsen. Aristoteles utgår dervid derifrån, att för en handtverkare är ett visst verk det goda, nemligen det, som tillhör hans

den är ändamålet för allt godt. Endast såsom ändamål för allt kan lycksaligheten icke sjelf tänkas ingå i eller inräknas i {ίννπάρχειν — αυναρι&μιΐο&αι enligt jemförelse mellan Khct. I, 7. 1363, b, 18 och Top. III, 2. 117, a, 16; se Rassow sid. 113) allt, då fråga är om värdemätning, ty då skulle ändamålet och medlet vara för mer än ändamålet ensamt. »De större goda äro mera värda än de mindre antingen i och för sig, eller när det ena finnes i det andra, de mindre i de större, utom om det ena är för det andras skull, ty ingalunda äro de båda, ändamål och medel, mera önskvärda än det ena (ändamålet)», Top. p. a. s. I fråga om ändamål och medel, lycksaligheten såsom ändamål och allt annat som medel, kan icke det förra vid värdemätning inberäknas i det senare. Det omslutande kan icke medräknas i det omslutna. Alexander Aphrodisias säger i sin kommentar till detta ställe tvärtom med hänvisning till stället i Etiken, men tydligen felaktigt dels genom betydelsen af »medräknas», som är liku med »finnas i», dels derför att i Etiken är fråga derom, att lycksaligheten (det omslutande) icke medräknas i allt (det omslutna), ej tvärtom. Således är meningen, att lycksaligheten omfattar allt och derför är önskvärdast af allt, i hvilket den såsom ändamål icke kan inberäknas. — Men heter det vidare: ».Medräknad i det hela är den med det minsta goda mem önskvärd.» Här betraktas lycksaligheten eller det goda från den synpunkten, att den intet är utan att förverkligas i gifna förhållanden. Man tänke på Aristoteles kritik af det godas idé. Då har den, såsom blifvit visadt, intet innehåll i sig sjelf, utan är endast den allmänna form, som omsluter allt särskildt godt, så att, ju större det gifna goda är, dess större är lycksaligheten. När Zeller och Teichmüller framhålla, att lycksaligheten icke kan tillväxa, är detta rigtigt endast så till vida, att den i och för sig är fulländad och sjelftillräcklig, men i förhållande till subjektet är den tydligen enligt Aristoteles beroende af särskilda t. o. m. yttre omständigheter. »Ty fullkomligt lycksalig är icke den» o. s. v., Eth. Nic. I, 8. 1099, b, 3. »Många och stora lyckliga händelser skola göra lifvet saligare», I, 10. 1100, b, 25. Mera härom sedan. I öfrigt är att märka ett liknande förhållande med afseende på förnuftet hos menniskan. Å ena sidan är förnuftet i och för sig (χωρισ&ιϊι) ren verklighet, å andra sidan »tänker det intet utan det lidande förnuftet, men detta är korruptibelt», De An. III, 5. Det är således ock på samma gång fulländadt och bundet vid det korruptibla (sinliga). Att detta är mera än en blott jemförelse, skall sedan visa sig.