Sida 86
A. Det högsta goda
86
cade af de momenter, som ingå i den, till- och aftager med med dessa. Men ofvan visades Aristoteles empirism i bestämmandet af det goda. Han sammanför sålunda i sin moralprincip tvenne motsatta rigtningar, empirism och rationalism. Lycksaligheten är det i sig sjelft goda ändamålet och är då i och for sig önskvärdast af allt — rationalism —, men på samma gång är den beroende af och ingående i det material, i hvilket den förverkligas, och förändras med det — empirism').
') Eth. Nic. I, 7. 1097, b, 16. iV» δε πάντων αΐρετωτάτην μι] ανναρι&μονμένην, σι>ναρι&μονμΙνην δε δηλον ως αιρετωτέραν μετά τοϊ ελαχίστου των άγα&ών Ιπεροχί) γαρ αγα&ών γίνεται το προστι&ίμενοι, άγα&ϋίν δε το μείζον αΐρετώτερον αεί. Dessa ord ba tolkats på flere sätt. Brandis, Griech. Rom. Pbil. II, 2, 2 sid. 1344. »Lycksaligheten är det i högsta grad eftersträvansvärda, ntan att något annat, tillkommer, men genom hvarje tillkommande godt är den i högre grad eftersträfvansvärdt Men genom denna tolkning är sammanhanget med det föregående brutet, der det sades, att lycksaligheten var ett fulländadt godt; här blir den endast ett relativt godt. Teichmüller, Die Einh. der Arist. Eud. sid. 312 öfversätter νσυναρι&μεϊνυ med »summera», men detta strider mot parallelställen, Rhet. I, 7. 1363, b, 18; Top. III, 2. 117. a, 16; Magna Mor. I, 2. 1184, a, 14; Eth. Nic. II, 4. 1105. b, 1, der allestädes ordet öfversattes med »medräkna, innefatta i». Rassow, Forsch. über die Nic. Eth. des Arist., sid. 112 ff. »Vi hålla evdaimonien för det eftersträvansvärdaste af allt godt, så vidt den icke sjelf deri inberäknas, d. v. s. den får icke betraktas såsom ett godt jemte andra goda.» Men då måste suppleras οίι/σόμετα till det efterföljande, hvilket dels icke är behöfligt, dels skulle gifva en vt-serst tung vändning: »Om den medräknas, skulle vi tro det vara tydligt o. s. v.» Till Rassow sluter sig Stewart, Notes ön the Nicoma-chean Ethics I, 94. Zeller, Phil. der Griecb. II, 2, sid. 610, öfver-tätter genom någon textändring: »Wir nehmeu an, die Eudämonie sei wünschenswevther als allés, soferu sie selbst zu diesem allen nicht mit-gerechnet wird: oder sofem man sie mit Anderem zusammennimmt, so sei sie mit dem kleinsten anderwärtigen Gut verbunden wünschenswer-ther als allés übrige.v Men oafsedt den temligen godtyckliga textändringen, tyckes detta endast uttrycka en tarflig tavtologi: om lycksaligheten är önskvärdast af allt, ligger i sjelfva sakens natur, att om man tager den tillsammans med något annat, den är önskvärdare än allt öfrigt. — Den rigtiga tolkningen torde vara: »Evdaimonien är det önskvärdaste af allt, om den icke medräknas i det hela», d. v. s. om
Källa: Project Runeberg ·