Sida 85
A. Det högsta goda
> 85
traktas såsom empirism. Liksom förnuftet visade sig vara én bc\k, i hvilken intet är skrifvet, således ren form, är också det goda såsom sådant en form, som är utan innehåll.
Men detta är endast den ena sidan hos det goda. Den andra är den, att det är »orördt». Detta utföres så, att det säges vara det fulläudade (rö ιέλειον) och, om det finnes Hera, det mest fulländade. Men mest fulländadt är det, som eftersträfvas for sin egen skull. »Men sådan tyckes mest lycksaligheten vara»'). -Detsamma synes framgå ur sjelf-tillräckligheten, ty det fulländade goda är sjelftillräckligt (avtaqxeg). Men det sjelftillräckliga antaga vi det vara, som ensamt i sig gifver lifvet värde och icke behöfver något. Sådant tro vi lycksaligheten vara»2). Från denna synpunkt är det goda lycksaligheten såsom det fulländade och sjelftillräckliga, bestämningar, som Aristoteles upptagit från Plato·1). Här tyckes det åter, som om Aristoteles antoge ett godt i sig sjelft, som bestämde menniskan till handlande. Genom att fatta lycksaligheten såsom ett fulländadt och sjelftillräckligt godt har han uppstält idéen om ett obetingadt godt och tyckes sålunda inkonsekvent dragit sig tillbaka till den kritiserade platonska idéen af det goda. Men skilnaden är tydlig och klar: under det att det godas idé är i och för -ig oberoende af menniskans handlande, är lycksaligheten hos Aristoteles endast i och genom detta handlande, är icke en förebild, utan ett resultat. Om menniskan gör det for henne goda, vinner hon lycksaligheten. Icke desto mindre måste erkännas, att Aristoteles i begreppet om lycksaligheten såsom ett sjelftillräckligt och fulländadt godt i formelt hänseende uppställt eu rationalistisk, etisk princip. Den -inliga lycksaligheten kan nemligen icke vara ett fulländadt och sjelftillräckligt godt, utan den är helt och hållet bero-
') Ni c. Eth. I, 7. 1097, a, 28 ff.; jmfr X. 6 i början.
!) I, 7. 1097, b, 6. ') Phil. 20 D.
Källa: Project Runeberg ·