Sida 227
10. Blanche såsom författare
NATUBTAFLOB.
227
andra kanske skulle behöfva ark för att få uttryckt.» Denna konst lyckades han att uppdrifva till mästerskap.
Hvad han deremot ej förstod, var naturen och naturskildringen. Stockholmsbarn, stockholmsbo, stockholmare i allt, kände han sig ej hemmastadd utom Stockholm och dess tullar. Der kände han sitt folk, torg, gator och gränder, stenhusen och kyffena, rikedomen och nöden. Såg han litet natur, var det Djurgården eller Hagaparken, och ville han teckna våren, gjorde han det från Malmgården. »Arets tyrann, vintern» — lyder en sådan skildring — »med hjertat af is, lockarna af snö och döden i blicken, flydde. Solens härar förföljde honom med fälda, blixtrande lansar och jagade hans ilande skaror utför berg och branter ned i sjöar och haf. Nordens vår utvecklade den stora segerfanan med dess ljusblå himlaglob på ljusgrönt fält, smyckadt af tusentals olika blad och blomster. Allt var lif och glädje.»*
Ar det icke, som såge man dessa branta backar och bergskrefvor, hvilka med sina träkojor omgifva hans Malmgård I Snön ligger i remnorna såsom glesa hvita lockar, vårsolen störtar öfver derr med fälda blixtrande lansar; is-hjertat är såradt, vattenrännilar bilda sig, otaliga skurar kasta sig utför bergen, drifvorna smälta bort och jagas ned i Djurgårdsbrunnsviken, och längst fram det öppna Ladugårdsgärdet ljusgrönt, öfvertäckt af en solskimrande och ljusblå himlaglob.
Eller tag såsom exempel ett annat stycke natur, en för August Blanche karakteristisk månskensbild. »Den väna fullmånen, hvilken den förflutna hälften af natten haft laga förfall för sitt uteblifvande — ty hvem kunde väl våga sig ut i ett sådant väder! — framträdde nu i all sin härlighet. Ehuru förut mycket missnöjd med regnets gud, försonade hon sig nu ganska lätt med honom vid åsynen af de många och nya små speglarna, som han placerat mellan de stora och vanliga, så att hela jorden föreföll nattens klara tärna såsom en enda jättestor trymå, enkom uppstäld för hennes toalett.»** Först gör han den blyga och väna månen på himmelen till ett femininum, en ung dam, en liten kokett tärna, ett egenkärt och behagsjukt litet stadsbarn, som pyntar sig, fruktar att promenera och väta ned sig i regnet och älskar att kunna spegla sig i en hel rad trymåer. Sedan
* Flickan i Stadsgården.
** Första älskarinna«.
Källa: Project Runeberg ·