Sida 228
10. Blanche såsom författare
228
BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
låter han månskenet strömma ut i dallrande knippen, det vill säga han ser det komma silande öfver taken, sänka sig mellan husraderna ned på en trång gata och spegla sig i de otaliga och bottenlösa vattpussarna.
Men i trots af sin realism var August Blanche romantiker. Blanche kunde icke undgå att taga intryck af tiden. Och 30-talet präglades af Hugos bild. Således var han ingalunda påverkad af tyskarne. Hans romantik var fransk romantik; de som han brukade såsom mönster voro fransmän.
Först läste han Balzac, Dumas och Victor Hugo; längre fram Soulié, Eugene Sue och George Sand. Mycket af deras stil öfvergick i hans verk, särskildt deras lifliga och tillspetsade framställning. Mycket af deras förkärlek för det gräsliga och äfventyrliga, af deras sensation, tillegnade sig Blanche; mycket af deras vidunderliga typer går igen i Bruno, i Stork, i Broms, i Hvita Björnen.
Dessutom var han »glupsk på underbara historier». Han egde redan som barn en ganska rik inbillning, och när han under gymnasiiåren uppehöll sig i Danderyd och öfverallt påträffade en galge med sitt offer inristad i träden hvart han än kom och i en gammal gumma, ett 70-årigt mjölkbud, upptäckte en person, som varit inblandad i dramat, fick han ej någon ro för »föreställningar och drömmar om galgar, hvita händer och förtrollade väsen». Sedermera använde han historien i Banditen.
Hvad var det för öfrigt romantismen ville? Hade den något annat mål än August Blanche sjelf — sanning, lif, verklighet, natur, att måla efter naturen, att teckna lefvande menniskor, att uppoffra det abstrakta för en konkret verklighet?
Naturen — det är slagordet, »la nature et la vérite». Konsten söker naturen, dramat söker verkligheten; »l'art feuillette la nature, — — s'étudie à reproduire la réalité des faits; — — le caractére du drame est le réel». Och lika väl som naturen än är skön, än är ful, än visar ett godt, än ett ondt ansigte, måste äfven diktaren eller konstnären blanda, »faire comme la nature, mèler dans ses créa-tions l'ombre à la lumiére, le grotesque au sublime, le corps à l'àme, la bëte à 1'esprit». Menniskan har ej rätt att söka rätta Gud.*
* Victor Hugo: Cromwell (Préface).
Källa: Project Runeberg ·