Read Runeberg

August Blanche och hans samtid

Originalsida 229
Originalsida 229
Originalsida 228
Originalsida 229
228–229

Sida 229

10. Blanche såsom författare

BLANCHE OCH BOMANTIKEN.

229

Detta är ju i sammandrag äfven Blanches konstlära! Detta praktiserar han i de arbeten han skrifver, mindre i sina pjeser, mest i sina romaner. Och detta ådrager honom klander af kritiken. Han gör nämligen ej som man förut varit van vid, straffar och belönar, egenmäktigt och onaturligt. Han följer Hugos råd, han blandar ljus och skugga.

Så skref man till exempel i ett finskt Litteraturblad 1847 mycket skarpt om hans dramer. Der fanns — hette det — »intet bemödande att bringa lifvets högre intressen i kollision med de ringare, än mindre att hos de uppträdande personligheterna låta en ädlare intention spela på själens botten, okufvad af de menskliga svagheter, som leka deröfver. — Hvarje ädlare sinne fordrar att bakom svagheten se något moraliskt värde, något drag af sann mensklighet, som gör det möjligt att med löjet förena kärlek, icke blott vämjelse och förakt.» Så till exempel låter han herr Lovander i Läkaren blifva, såsom det heter, »en helt och hållet lumpen figur».*

Då romanerna komma ut, förnyas dessa anmärkningar. Blanche är ej ideel nog, han straffar ej sina bofvar. Ja, äfven så sent som 1872 upptager Anders Flodman de gamla beskyllningarna. »Någon uppenbarelse af lifvets högre lagar finner man icke.»**

I företalet till Vålnaden svarar han herrar kritici. Han tror, att man icke endast bör teckna »rosornas prakt och vågornas jollrande lek» i lifvet, säger han; nej, man måste teckna äfven »dess ormar och krokodiler». Han vill ej idealisera, han vill ej »bestå sina figurer andra kostymer, än dem antingen naturen sjelf eller deras egna tillgångar synas medgifva. — Må andra måla änglar, som de aldrig sett. Författaren skall söka måla menniskor.» En annan gång säger han: »Det sedliga kan lika litet förlora på framställandet af det osedliga, som dagens ljus förlorar på omvexlin-gen med nattens mörker.»

Vidare egde Blanche den romantiska litteraturskolans upproriska förakt för det korrekta, konventionella. I en af sina romaner utbrister han vredgad: »Ända från den tid djefvulen upphörde att i egen hög person gästa jorden, har

* Litteraturblad for allmän medborgerlig bildning 1847, N:o 1 (»Svensk dramatisk litteratur»),

** A. Flodman: Kritiska Studier.

Källa: Project Runeberg ·