Sida 230
10. Blanche såsom författare
230
BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor och bruk, som under namn af convenance och comme-il-faut nedtryckt menskligheten och förvridit verlden.» I företalet till Hernani säger äfven Hugo: »Dans les lettres commc dans la société point d'étiquette.»
Men hos Frankrikes. romantism finnes ännu ett karaktersdrag. Först ville den återgifva det reela, naturen; vidare gjuta innehållet i en skön och rik konstform; slutligen reformera, gifva en social bild, teckna modernt lif, moderna samhällstyper och brytningar. Det var S:t Simonismen, som trängde sig in i dikten. Det var icke längre fältropet från Hernanis unga slägt: konsten för dess egen skull, konsten för konsten 1 Det gälde alt måla samhället och att upptäcka dess brister.
Denna väg slog man in på i sociala arbeten. George Sand gjorde det i en del af sina romaner, Hugo gjorde det i en del af sin diktning, Sue gjorde det i omfattande skildringar. Blanche ville antagligen följa deras exempel. Åtminstone kan man spåra i hans romaner ansatser, aktningsvärda försök till sociala målningar. Banditen, Första älskarinnan, Vålnaden, Flickan i Stadsgården gifva oss en konturteckning af det samhälle, han tillhörde.
Och Blanche är fullt medveten om sitt mål, han vill forska, upptäcka det onda, söka efter ett botemedel. »Hur vill man böta det onda utan att känna det, tillämpa straffet utan att fatta brottet, åvägabringa försoning utan att veta, hvad .som försonas bör? Det är mera vinning för erfarenheten, mera lärdom för förståndet och hjertat, att lifvet understundom tecknas sådant det verkligen är och icke endast sådant det borde vara.»
Dikten skulle sålunda få en civilisatorisk roll. Häraf romantismens uppfattning af teatern, hvilken Hugo angifvit i Lucrece Borgias förord: »Teatern är en talarstol, teatern är en predikstol, teatern talar högt och mäktigt.» Alldeles samma ord återfinnas hos Blanche. I en dödsruna öfver Torsslow yttrar han följande: »Teatern är samtidens predikstol, från hvilken moralens bud och sedlighetens läror klarast och allmänligast förkunnas. — — Hvar framställes väl det goda eller det onda mer förkroppsligadt än på teatern? I kyrkan hör man hvad som säges, på teatern ser man hvad som sker, och det är, som vore man sjelf midt i händelsen. Intrycket deraf varar ovilkorligen längst, ty lättare minnes
Källa: Project Runeberg ·