Sida 404
19. Året 1865
m
IeET 1865.
sàg en agitator, stämplad med Kainsmärket. »Sen honom»
— sade han — »huru han--grasserar inom alla områden, der han lyckats vinna insteg, i pressen, i adresser, i möten och deputationer! Sen honom, huru han, svängande den politiska fanatismens gissel, än med en fräckhet, som endast öfverträffas af dess dumhet, förolämpar konungens hofadel — —, än söker beröfva konungens rådgifvare den ära, som — — alltid skall blifva deras egendom, — — än uppmanar soldaten att icke lyda sitt befäl, då det gäller ordningens upprätthållande, och ändtligen, i måttet af sitt vanvett, lastar konungens upphöjda majestät derhän, att han söker göra troligt, att konungen, glömsk af svurna pligter, skulle sjelf göra sig till den förste fridstöraren.» Förslaget
— sade han — var ett drakskepp, som nalkades blott för att sprida död, olycka och förödelse.*
Andra togo saken mera allvarligt och högstämdt. Friherre Anders Cederström erinrade adeln om historiens lärdomar 1789. Nordenfelt talade om den feberaktiga oron
— »hvarje nerv, hvarje fiber visar ryckningar och darrnin-gar» — och Cederschiöld yttrade till förslagets motståndare: »Efter den feberaktiga spänning, hvaruti hela nationen varit fängslad, skola de svikna förhoppningarna frammana alla lidelsefulla passioner och göra hvarje öra döft för alla edra föreställningar 1»
Vännerna till reformen uttryckte sig väl, ädlingar icke endast till namnet, men till hjertat. Weidenhjelm talade framför allt värdigt. »Edra ättlingar» — sade han — »skulle till er blicka upp med ännu mera vördnad och stolthet, än ni till edra förfäder, om ni, till biläggande af ett halft århundrades borgerligt split, om ni, till förekommande af kanske än ytterligare ett halft sekels inbördes fejder, i dag på Sveriges altar frivilligt och storsint nedlade sjelfskrifven-hetens arf och i utbyte deremot prydde edra sköldar med medborgerlighetens krona!»
Förslaget segrade med en stark majoritet; adeln hade vunnit »den svåraste af alla segrar, segern öfver sig sjelf», enligt De Geers uttryck.**
* De Geer skrifver i sina Minnen om Trefifenbergs uppträdande: »Han steg upp på sin bänk, fattade med ena handen om en lyktstolpe, den han emellanåt skakade, så att den dallrade.»
** Ridderskapets och Adelns prot. den 4, 5, 6 och 7 dec. 1865.
Källa: Project Runeberg ·