Sida 413
20. Blanche i »Illustrerad Tidning» och hos de nyliberale
TALAREN.
413
liten skiss. Ja, äfven under året 1867 skref Blanche i Ny Illustrerad Tidning sju berättelser: Stånddrabantens gård, Historien om en skeppsbotten, Lurendrejären, Ett brushufuud, Diamantögon, Farbror Walsterson och slutligen den täcka histo-rietten En liten jernvägsscen.
Man iakttager sålunda ingen aftyning i hans lif. Äfven om det rent litterära fältet mindre odlades, använde han sin kraft och sin talang på sina tal, hvilka äro en praktbukett ur den tidens retorik. Det fanns knappast en fest, en kolla-tion, ett litet samqväm, der man ej gjorde anspråk på August Blanches talarkonst. Blanche var i det fallet popularitetens offer; mången gång hände det, att han omärkligt smög sig bort, just när hans auditorium väntade att få höra honom.
Också var det ett nöje att se honom på tribunen. Hufvudet var tillbakakastadt, handen låg på hjertat, ögonen sköto blixtar, tåren perlade fram, och hans djupa, klangfulla och vibrerande röst inlade i hans föredrag stämning och poesi. *
Hvad Blanche uträttade på riksdagen, minnas vi. Hvad han i stadsfullmäktige främst ifrade för var, såsom vi erinra oss, sammanbindningsbanan;** och hvad han i egenskap af församlingsbo stred mot var Nybrovikens fyllning 1865. På ett möte i Berns' salong talade han i frågan. En petition uppsattes för att frambäras till konungen, och Blanche skref i Äftonbladet kort fore detta möte: Också en svår sjukdom, angående Nybroviken. »Hvarför» -— säger han — »fylla igen det ena vattendraget efter det andra, dessa vattendrag, som gjort Stockholm verldsbekant? Snart skall främlingen häpen
* Ridderstad skrifver i Regnbågen: »Då han höjde sin röst, lyssnade man gerna och uppmärksamt till honom. Man väntade af honom alltid någonting inspireradt. Utom den abandon, som fanns i hans framställning, gåfvo två egenheter en viss aplomb åt hans ord. Den ena att eftersatsen till en mening icke så sällan kom nära nog såsom ett slags epigrammatisk följd af försatsen, såsom en fyndig kläm, stundom allvarlig, stundom lekande och qvick ; den andra att ofta nog en liten lätt stamning alldeles ofrivilligt dervid instälde sig, hvilken föreföll såsom några små observationspunkter eller med andra ord såsom några tankstreck framför en fyndig tanke, ett godt infall, hvaraf en eller annan författare stundom brukar begagna sig. — — I ordet, i tonen och i sättet hörde man, att den varmaste öfvertygelse städse dikterade uttrycken.»
** Blanche var stadsfullmäktig 1863—1866, då han undanbad sig återval. År 1867 besökte han verldsexpositionen i Paris.
Källa: Project Runeberg ·