Sida 142
Historien om en skeppsbotten
»Släpp mig!» ropade Pelle Dubb; »jag vet från trovärdigt håll, att hon har det högra benet en hel tum smalare än det venstra.»
»Och för en sådan obetydlighet,» ropade presten, »för en sådan ...»
»Det är ingen obetydlighet,» afbröt Pelle Dubb; sjag kan icke bygga min lycka på så ojemna pålar. Släpp mig!»
Dervid slet han sig lös. Hvad var att göra? Vi vände åter. Man kan tänka sig bröllopsgästernas sinnesstämning. Den som först lugnade sig var verkligen bruden. Den öfvergifna var sjelfva undergifvenheten.
»Det enda som förargar mig,» sade hon, »är att jag för hans skull gett korgen åt två hyggliga handelsbokhållare. Den ene är på Bendix’ kontor och är verkligen en liten söt pojke.»
»Och inte så nogräknad på proportionerna som Pelle Dubb,» hviskade presten till mig.
Derpå uppmanade hon oss att vara muntra och taga för oss af det goda som fanns, »emedan det ändå kostade lika mycket». Vi gjorde det också. Det gick muntert till, och jag tror nästan, att både presten och jag drucko kusinskål med den trefliga skräddarenkan. Festen slutade med dans under sång i brist på annan musik. Men lifligast dansade och gällast sjöngo den lefnadsglade presten och den trefliga skräddarenkan:
»Hopp, hopp, min lilla sockertopp!
Låt oss dansa till dess sol går opp!
Hopp, hopp, min sköna!
Och låt oss dansa i det gröna!»
Nog af: att vara utan brudgum, så var detta bröllop det lustigaste jag någonsin bevistat.
Men Pelle Dubb återsåg jag aldrig. Han liksom skämdes att visa sig efter det sista uppträdet. Snart fick jag dock höra, att han medföljt en kemist vid namn Hasshagen, hvilken antagit tillbudet af en lärareplats någonstädes i Ryssland. Så gick Pelle Dubb förlorad för Sverige.
Källa: Project Runeberg ·