Sida 113
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
en gammalmodig ljuskrona, säkerligen ett minne från assistansen. I kronan sutto några hela vaxljus, svarta af dam och ålder.
Alla fönstren både i nedre och öfre våningen voro försedda med ut- och innanluckor, hvilka i skymningen tillskrufvades både sommar och vinter.
Utanför mellersta salsfönstret i öfre våningen fanns en liten altan, som vette åt den djupa skogen eller åt öster, under det ingången till huset var från vester.
För att komma ut på denna altan måste man krypa genom fönstret, hvilket alls icke besvärade Brodén, när det någon gång föll honom in att från altanen skåda den uppgående solen.
En novembernatt vaknade kommissarien, som i likhet med girige i allmänhet hade den lättaste sömn. Han trodde sig höra ett ovanligt buller från nedre våningen.
Han spetsade öronen och igenkände sin hushållerskas stämma, denna gång mer klagande än vanligt, till dess den slutligen dog bort i det ovälkomna ljudet af några sträfva karlröster.
Intet tvifvel mera. Tjufvar hade brutit sig in i hans ensliga boning.
Kommissarien sprang upp, tände ett ljus och begaf sig på nakna fötterna ut i salen. Sedan han några sekunder betraktat väggar och fönsterluckor i denna sal, närmade han sig ljuskronan och tände alla ljusen deruti.
Derefter återvände han in i sängkammaren, lät dörren till salen stå öppen, släckte det ljus han åter fört med sig dit in och satte sig i mörkret på en stol, lugnt afvaktande utgången på detta nattliga uppträde.
Det dröjde icke länge, förrän han hörde en dyrk införas i salslåset samt hviskningar mellan flere personer utanför.
Något ångerfull erinrade han sig nu, att, oaktadt all vanlig omtanke för sin persons och sin egendoms säkerhet, det lås han låtit insätta i salsdörren icke var lika godt som ett annat, hvilket han kunnat få, men nödgats släppa ifrån sig, emedan jernkrämaren varit alldeles omedgörlig vid prutningen.
Hans ånger upplöste sig dock snart i en hjertlig förbannelse öfver den futtige krämaren, hvilken han ansåg för en af de snålaste varelser i verlden.
Källa: Project Runeberg ·
