Sida 117
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Husbonden lossade på knuten och kände hennes puls slå, hvaraf han öfvertygades att hon ännu var vid lif.
Han stjelpte ett helt ämbar vatten öfver sin anförvandt och trotjenarinna och återvände derefter upp till sin våning.
Uppkommen i salen och utan att bevärdiga de döda med en enda blick, sänkte han sina knäskålar mot salsgolfvet och uppletade derifrån några nypor krutkorn, som vid omladdningen nyss förut råkat falla på golfvet.
Sedan han sålunda tillvaratagit denna skatt, blåste han ut ljusen i salskronan.
Så rikt eklärerad hade salen icke varit förr; men så hade också denna lyx kostat tvänne menniskor lifvet.
Han gick in i sängkammaren, eklärerade den i stället och öppnade sin stora kassakista. Denna hade tvänne afdelningar, den ena innehållande diverse pjeser af silfver och guld samt ädla stenar, den andra en mängd bundtar bankosedlar jemte andra lika vigtiga dokument.
Han log mot bankosedlarne, log mot silfret, guldet och diamanterna, log såsom en mor ler, när hon lutar sig öfver sitt barn, dyrbarast i den stund hon varit nära att förlora det.
Efter den dagen var mannen i röda huset lika mycket fruktad som han förut varit hatad.
Detta visste han också; men icke nöjd med denna nya glans åt sitt namn, köpte han sig till yttermera visshet ett par ofantliga doggar, dem han utposterade på hvardera sidan om grinden och, märkvärdigt nog, äfven födde ordentligt, utan att fordra annat af dem än att de skulle skälla på alla, som gingo förbi, och äta upp alla, som i skymningen vågade sig hans gård för nära.
Hans första göromål om morgnarne var att besöka denna lifvakt, merendels i den förhoppning, att de redan fått sin frukost utan husbondens eller hushållerskans tillgörande, hvilket hade kunnat bespara honom åtminstone en dags hundkost; men denna förhoppning blef dock alltid gäckad, ty tjufvar aktade sig visligen att våldgästa hos en procentare, som äfven lånade ut pengar på bössor med kulor och krut.
De funnos dock, som åtminstone om dagen vågade sig till honom, nämligen folk som behöfde låna penningar; och hvad fråga väl sådana menniskor efter ett par doggar, hvilka
Källa: Project Runeberg ·
