Berättelser 6. Taflor och berättelser. Del 1

för öfrigt knappast kunna klösa dem värre än deras husbonde gjorde!

Ingen insläpptes dock, som icke förut genom den tillslutna porten framskrikit sitt namn och sitt ärende och förr än kommissariens eget öga genom ett hål i porten noga mönstrat den sökande.

Han fortfor ännu att låna ut pengar mot pant; det hade varit för tråkigt att bo på landet utan någon sysselsättning.

Också betraktade han detta mera som ett nöje än någon egentlig affär, ehuru procenten, två skilling på riksdalern i veckan, alltid förblef densamma.

Bland rykten, som voro i omlopp om mannen i Röda huset, var äfven det, att han vore svartkonstnär eller trollkarl och såsom sådan i mycket nära beröring med onda makter.

Menniskor, som någon gång af en händelse nattetid råkat ströfva förbi hans enstaka gård, bedyrade vid allt hvad heligt vore, att de sett en hög, hvit gestalt visa sig på den der altanen vid Röda husets östra sida och från denna hala sig ner på armarna samt derefter försvinna i skogen.

Andra hade vid annat tillfälle sett samma hvita gestalt komma från skogen, klättra upp till altanen och sedan försvinna i huset.

Hvilken annan kunde väl denna hemska gestalt vara än hin onde, som nattetid besökte sin själafrände, antingen för att dela vinsten med honom eller kanske för att sjelf, lik mången annan fattig satan, låna sig pengar mot pant, hvilket senare ansågs troligare, emedan kommissarien icke gjort sig känd för att dela med någon.

Äfven detta rykte nådde procentarens öron. I början smålog han deråt.

Men snart började han sjelf synas dyster och grubblande, snäste ofta sin gamla hushållerska och kunde långa stunder spänna sina skarpa ögon i den fattiga gumman, så att hon, trots sin mångåriga vana vid hans sällskap, nästan dignade af förskräckelse.

Misstänkte han möjligen, att hin ondes visiter gälde henne och att det följaktligen vore hon, som satte hans goda namn och rykte på spel?

En dag kallade han henne upp till sig.

»Hur länge har nu Sara varit i mitt hus?» frågade han.