Sida 119
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Nästa höst bör det vara trettio år,» svarade Sara.
»Sara är nu, som jag tror, min enda lefvande slägting.»
»Så är det.»
»Min mor och Saras voro systrar, följaktligen äro vi köttsliga kusiner.»
»Ja visst,» instämde hushållerskan, något öfverraskad af kommissariens goda slägtminne.
»Sara har den sorgfriaste framtid, ty när jag dör, blir Sara min enda arfvinge... Jag lemnar, gudnås, ej stort efter mig, men det bör bli tillräckligt för en så ordentlig och hushållsaktig qvinna som hon.»
»Kommissarien tror att jag öfverlefver honom?»
»Nog är det möjligt.»
»Men inte troligt... Kommissarien är bara femtio år, stark och vid bästa helsa... Jag är tio år äldre, jag, har varit krasslig, så långt jag kan minnas tillbaka.»
»Just deri ligger möjligheten af ett längre lif, kära Sara... Vanan att vara sjuk härdar kroppen mot döden, medan den, som aldrig varit det och inte är van vid den minsta åkomma, ögonblickligen kan stupa... En mager och eländig häst kan länge af gammal vana draga lasset, fast det går efter omständigheterna; men en fullblodig, spänd för samma lass, rycker ofta så häftigt till, att han störtar... Allt det der är gammalt som gatan och lönar inte heller mödan att tala om.»
»Men hvad menar då kommissarien med allt det der?»
»Tålamod, kära Sara, jag kommer snart till hufvudsaken... Under hela den tid Sara varit hos mig har hon egt mitt hela förtroende.»
»Åhja visserligen,» svarade Sara, menande kanske att detta förtroende hvarken varit smickrande eller vinstgifvande för henne.
»I alla vigtiga saker har jag endast vändt mig till henne, och jag medger, att hennes råd alltid varit till min sanna nytta.»
»Det skulle glädja mig om så varit, nog har jag bjudit till att vara kommissarien till lags.»
»Och det har lyckats, min snälla Sara,» förklarade Brodén, klappande med den vänligaste min sin slägting och hushållerska på axeln. »Man kunde löpa genom hela Danderyd, ja, genom hela Stockholm och ändå fåfängt söka hennes like... Fortfar som hon börjat; hon har lika mycket
Källa: Project Runeberg ·
