Sida 120
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
intresse deraf som jag... Det är ju för gemensamt bästa vi begge arbeta, och den som lefver längst har ensam hela vinsten... Jag värderar och älskar er mycket, kära kusin!... Värdera och älska mig lika mycket tillbaka!»
Sara betraktade med förvåning kommissarien; det var för första gången på trettio år han tilltalat henne så vänligt och kallat henne kusin.
Hon visste icke huru hon skulle upptaga en artighet, om hvars möjlighet hon aldrig kunnat drömma. Hon teg derför och tog en lång pris ur sin gamla näfverdosa.
Blicken på denna dosa erinrade henne, att den värde kusinen, så mycket han än värderat och älskat henne, likväl aldrig gifvit henne någon bättre snusdosa, oaktadt hon sett så många sådana både af silfver och guld lysa och försvinna mellan hans fingrar.
En svart sidenklädning och en snusdosa af silfver äro oftast hela målet för en gammal hushållerskas ärelystnad och för hvars uppnående hon kan försaka mycket, slita mycket och med samma likgiltighet se sina år försvinna, som hon ser imman och röken gå upp i skorstenen till hennes spis.
Detta mål hade Sara ännu icke uppnått, änskönt hon var sin husbondes enda slägting och, såsom han nu sjelf förklarat, äfven enda arfvinge.
»Nu händer det ofta,» återtog kommissarien, »att vänner och slägtingar spela hvarandra hvarjehanda små spratt, mera på skämt naturligvis än för att mena något illa dermed. De der små spratten kunna vara ganska oskyldiga, och jag är visst inte den, som förargar mig öfver en liten rolighet... Men när spratten förnyas för ofta och utan att de sluta så som de till ömsesidig båtnad böra göra, så blir man litet tyckmycken af sig, och kan väl Sara undra på det?»
»Men hvad är det då för spratt kommissarien talar om?» frågade Sara, som icke förstod det ringaste af hvad han menade.
»Se så, ut med det nu, kära Sara!» uppmanade Brodén, skrattande eller, kanske rättare, låtsande skratta; »säg mig nu bara, hur allt det der gått till och låt oss sedan som riktiga galningar grina åt alltsammans.»
»Men hvad är det som skall ut? Hvad är det jag skall säga då?»
Källa: Project Runeberg ·
