Sida 122
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
öron lidit nog af den smälek och förbannelse man hopat öfver ert namn! Har jag inte sjelf en gång varit nära att bli mördad för er skull! Vill ni nu kasta öfver mina grå hår den nedrigaste, den svartaste beskyllning, som någonsin fallit öfver ett oskyldigt hufvud?»
»Akta dig, qvinna! Akta dig!» gnisslade procentaren.
»Det var då för att slutligen få döda mig med en gräslig lögn, som ni nyss öfverhopade mig med de många smekorden!» återtog den uppretade gumman. »Ni är ett vilddjur, en tiger, som leker med ert offer, innan ni slukar det!... Men om jag också i långa år varit er slaf, vill jag likväl aldrig bli ert offer... Jag går hellre kring landsvägarna och tigger, än äter ett tårblandadt bröd i detta fördömda hus.»
»Så säg mig då, markatta!» ropade procentaren, fattande hårdt om Saras ena arm, »säg mig, hvem den hvita gestalten är, som nattetid spökar kring mitt hus och hvarom bygdens folk allmänt talar?»
»Jaså, jag skulle vara denna spökgestalt!» frågade Sara med ett föraktligt löje.
»Hvem utom ni eller jag skulle om natten våga ströfva öfver denna gård, utan att lefvande slukas af mina lössläppta hundar! Hvem? Hvem?»
»Hvad vet jag!» genmälde gumman; »jag är för gammal för att tro på tokigt folks prat... Men det kan jag säga er, Brodén, att börjar äfven ni få syner, då är det förbi med den enda glädje ni haft och velat ha här i verlden, då skall snart silfret kyla som is och guldet bränna som eld mellan edra fingrar.».
»Men någon måste det vara!» skrek procentaren, springande fram och tillbaka mellan salen och sängkammaren med begge händerna i sitt hufvud; »jag ser det hvarje morgon i min kassakista... Någon har varit inne här, någon måste det vara!»
»Kanske ert eget onda samvete, som, söfdt om dagen, vakar om natten och spökar både utan och innan,» menade Sara; »men i stället att vara en hvit gestalt, såsom det berättas, borde den vara svart, ja, svartare än natten.»
»Hvad pratar ni, käring!» skrek kommissarien, stannande framför henne; »samvete!... Bah! Hvad är samvete?»
»Jo,» svarade gumman, »samvetet är en käpp, den man alltid använder för andras rygg, men aldrig för sin egen... Men hur länge ni slår och slår, brister slutligen käppen
Källa: Project Runeberg ·
