Sida 126
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Hela hans utseende var så hopplöst förtvifladt, att det påminde om den olycklige, som i Hoffmans fantastiska berättelser fåfängt söker sin förlorade skugga.
Den beskedlige klockaren, glömmande för tillfället sin gästs framfarna lif, kände i denna stund endast deltagande för en så fullständigt förkroppsligad bild af olyckan.
»Herr kommissarien har säkert varit mycket sjuk,» yttrade Malm, sedan han bedt sin gäst sitta.
»Är det mig möjligt att få tala några ord i enrum med herr Malm?» var den fråga, hvarmed kommissarien besvarade klockarens.
»Det är det visst.»
»Och ingen lyssnar på oss härinne?»
»Ingen... min hustru och mitt arbetsfolk äro sysselsatta i trädgården.»
»Och ingen skall störa oss?»
»Nej... men var god stig in i mitt lilla skrifrum, så äro vi fullt säkra.»
Malm förde sin gäst in i skrifkammaren och stängde dörren efter sig.
Värden och gästen togo plats bredvid hvarandra på en soffa.
»Jag har blott sett och högst litet talat med er,» började kommissarien, »men har hört så mycket mera, och hvad jag vet sannt vara, är att ni är en hederlig och rättskaffens man.»
Ett godt vitsord, äfven från en dålig menniska, smakar aldrig illa, om man också föraktligt låtsar dra på munnen deråt.
Ofta nog är menniskan mindre tacksam mot de goda för det goda de göra, än mot de onda för det onda de icke göra.
»Jag hade med tanken på min ålderdom,» återtog kommissarien, »i tid samlat en liten förmögenhet, ty jag vet ingenting bedröfligare än en ålderdom i armod.»
»Nå väl?»
»För tvänne månader sedan motsåg jag med lugn mina kommande dagar och alla de vexlingar de kunde bära i sitt sköte... men nu...»
»Men nu?»
»Nu är utsigten förmörkad, och snart har jag ingenting att lefva af!»
Källa: Project Runeberg ·
