Sida 179
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Ja.»
»Godt! Jag vill försöka gå samma väg utan stege.»
Derefter kastade ungresen af sig rocken och började klättra uppför stammen med ekorrens vighet.
Mamsell Sara såg dervid lika förvånad ut som fröken Marie Louise på Berga.
När Konrad kommit så högt, att han med händerna kunde nå de närmaste grenarne, fattade han uti den tjockaste af dem och svingade sig upp på den.
»Så långt äro vi komna!» ropade han. »Nu återstår att undersöka alla fickorna på denna gamla lufver.»
»Ser ni något?» frågade gumman, ansträngande sina gamla ögon för att kunna se uppåt.
»Jag ser något hvitt,» svarade Konrad; »en näsduk tror jag... hvad behagas? En riktig petitmaitre, den gamla eken... Nej, för tusan, det är ett helt lakan, om jag inte ser galet.»
»Jag känner igen vår gamla bordsduk, som jag länge saknat,» yttrade gumman, när hon fick syn på det stora, hvita skynke, som han höll i hand.
»Den var instoppad i ett stort hål, som troligtvis går rakt ner i den murkna stammen,» upplyste skattsökaren; »han har varit ganska omtänksam, vår sömngångare... duken är våt af dagg eller regn, men har, enligt beräkning, skyddat det som kan vara nedstoppadt i det der hålet.»
»Kan ni upptäcka något annat?»
»Omöjligt med blotta ögat... men jag vill skaffa mig en käpp att känna mig före med.»
Dervid bröt han af en lång och temligen bastant qvist, den han jemnade så godt han kunde och derefter stack ner i hålet.
»Nå, min unge herre?» frågade ånyo den oroliga gumman.
»Jag stöter mot något som vill rulla undan... det ljuder som af metall... victoria! Jag har funnit skatten! Denna ek har en kärna af guld!»
»Gud i himmelen vare tack! Allt är då kanske räddadt!» ropade gumman.
»Men räddaren måste rothuggas och fällas till jord, ty godvilligt lemnar han ej sitt byte... Ännu hade han
Källa: Project Runeberg ·
