Sida 187
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Du vill då göra den arma menniskan rent af galen!» fortfor han. »Detta koketteri är något för grymt, kära Marie Louise!»
Hvilket misstag! Den qvinna, som allvarligt älskar, är icke längre kokett.
»Du gaf honom till och med din hand att kyssa!» envisades grefven.
»Ja, min far,» svarade ändtligen dottern, »och solen miste ej sitt sken för det.»
»Det fattades bara, att den der långa bengeln legat för dina fötter.»
»Då hade jag räckt honom min hand för att hjelpa honom upp igen.»
»Såå.»
»Och om jag väl en gång räckt honom min hand, så...»
»Så,» upprepade frökens fader med en bister blick.
»Så hade han kanske fått behålla den för evigt,» svarade grefvens dotter.
Grefven försökte att skratta åt alltsammans, men det ville icke lyckas honom så bra, som när vi för tvänne månader sedan hörde honom skratta under samtalet med dottern på balkongen.
*
Sent en natt derpå följande vinter inträdde fröken Marie Louise i sitt toalettrum. Hon hemkom, åtföljd af sin fader, från en större bal i en af Stockholms förnämsta salonger.
»Fort af med dessa blommor och perlor!» ropade hon till kammarjungfrun, hvarefter hon med ovanlig häftighet tog plats framför toalettbordet.
Under det kammarjungfrun ur sin frökens rika, mörka hår skyndsamt uttog den ena blomman och perlan efter den andra, frammumlade Marie Louise följande ord:
»Detta glädjelösa, andefattiga lif dödar mig!... Jag uthärdar ej mera!... I morgon måste jag bestämma om mitt öde, innan det blir mig öfvermäktigt... Jag vill inte vara ett tvetydigt väsen, sväfvande mellan himmel och jord... jag vill vara någonting helt... helt och hållet i himmelen eller i afgrunden!»
Källa: Project Runeberg ·
