Berättelser 6. Taflor och berättelser. Del 1

krossade diademer, och från den stunden hoppas man, att jorden icke skall erkänna andra envåldsherrar än bildningen och dygden. Blind lydnad kan således endast tänkas hos familjen i dess början, hos staten i dess barndom, hos barnet vid dess första steg i lifvet samt hos den okunniga trälen, det olyckligaste barnet bland dem alla.»

Under detta samtal hade de tillbaka passerat förbi bränneriet och kommit till grinden på det höga staket, som skilde parken från brännerigården.

Marie Louise stannade.

»I morgon lemna min far och jag —näs för denna sommar,» sade hon, »och Gud vet, herr Pettersson, om vi någonsin mer få se hvarandra här på jorden.»

»Men innerligt tackar jag er för denna sommar,» återtog Marie Louise under synbar ansträngning att tillbakahålla sina tårar, »denna sommar som... som varit så kort...»

Hon räckte honom sin hand och han förde den till sina läppar. Hand och läppar voro lika kalla. Blodet och lifvet hade dragit sig till hvar sitt hjerta.

»Glöm mig ej!» fortfor hon. »Jag skall inte glömma att...»

Hon tystnade, drog sakta sin hand ur den unge mannens och aflägsnade sig långsamt med ögonen dolda i den lilla battistduken, hvilken, rik förut af broderier, nu fyldes med perlor, dem mången med sitt lif skulle velat betala.

Vid afvikningen af vägen vände hon sig om, viftade med duken sitt sista farväl och försvann.

Byggmästaren stod ännu orörlig qvar på sin plats, utan att en enda muskel i hans ansigte röjde det som föregick på djupet af hans själ.

Svaga själar skola vid dylika tillfällen som detta röra upp himmel och jord. Fånga mörten på din krok, och han sprattlar i vattenbrynet och håller så mycket oväsen han förmår. Men slunga din harpun i hvalen, och han dyker ner i hafvets djup, döljande för solen sin smärta, och flyter han en gång upp, så är han död.

Men när Marie Louise hade vikit af från den stora gången, mötte hon sin fader.

»Det var en långvarig tête-à-tête det der,» yttrade han med förtrytelse.

Marie Louise svarade intet.