Sida 191
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
i de tre hjelmarna öfver vår vapensköld; jag tror mig se plymerna svaja på en enda ofantlig likvagn.»
»Det der briljanta partiet skulle bli en behaglig öfverraskning för dina öfriga slägtingar och vänner,» anmärkte grefven, som icke det ringaste tycktes hågad att ingå i några svaromål rörande det förflutna.
»Mina slägtingar och vänner få någonting att tala om i veckor, månader, ja, kanske hela året,» svarade Marie Louise; »men när de en dag se mig vid min värdige mans arm, när de bli vittnen till den oföränderliga ömhet och kärlek han egnar mig och när de läsa lyckan och sällheten i min blick, då skola de i själ och hjerta afundas mig mitt öde, liksom jag i själ och hjerta skall beklaga deras.»
»Men det kunde hända byggmästar Pettersson och hans fru den surprisen, att, när de göra visit hos hennes slägtingar, betjenten i tamburen möter dem med den underrättelsen, att hans husbondfolk inte tar emot.»
»Jag skall lätt trösta mig med den öfvertygelsen, att en hustru har vida vackrare bestämmelser än att pryda väggarna i en salong... Och hvad mina vänner angår, så...»
»Jag har lyssnat till dina galenskaper,» inföll grefven, »och du måste medge att mitt tålamod är gränslöst.»
»Ack, att jag finge medge detsamma om min fars kärlek!»
»Jag har alltid sagt, att man aldrig borde ha barn,» yttrade grefven, resande sig upp från stolen; »vi föra dem in i verlden, de jaga oss derutur... vi ge dem lifvet, de ge oss döden... Må det derför vara sista gången jag hör något dylikt ur din mun!»
»Ni har gifvit mig lifvet, min far!» sade Marie Louise; »gif mig äfven lyckan, ty hvad är lifvet utan den?»
»Jag har då ett riktigt helvete i mitt hus!» ropade grefven, i det han slog sin pipa i bordet så att det stora sjöskumshufvudet sprang i stycken.
»Mitt piphufvudl Mitt nya och dyrbara piphufvud!» suckade grefven, uppsamlande styckena.
»Ni sörjer öfver ett krossadt piphufvud, men icke öfver att ni förkrossar er dotters hjerta!... O, min gode, min älskade far!» utropade Marie Louise, »haf förbarmande med mig... Jag kan inte lefva utan honom, min första kärleks föremål... Här är jag intet, en död varelse blott, ty hela min själ är hos honom!»
Källa: Project Runeberg ·
