Sida 190
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Men hur mycket är ej förändradt sedan dess? Ni har ju nyss sjelf, min goda far, talat om nödvändigheten att höja de ofrälse klasserna till oss och att deras bildning berättigar dem dertill, ehuru jag verkligen befarar, att det just är deras bildning, som, efter att ha växt vår egen öfver hufvudet, tvungit oss att med samma medel söka följa dem... Ni skall i morgon på Riddarhuset tala för den stora massans rättigheter; ni skall säga, att man bör göra folket till vår vän, för att ej en dag bli dess ovän; ni skall besjunga jemlikhetens fana, som vecklas ut öfver en ny och frälsad jord.»
»Det hörs nog, att du är ett barn, Marie Louise... Jemlikheten skall måhända alltid förbli en rättighet, men aldrig, aldrig någon verklighet... Folket i massa är respektabelt, jag medger det, men individen är lumpen, föraktlig.»
»Gud nåde oss,» yttrade Marie Louise, »om han skulle så tänka om menskligheten och dess individer, som ni tänker om folket och dess medlemmar!... Då hade det varit bättre att aldrig födas till verlden!... Men Gud gäckar inte sina skapade varelser, det är endast menniskan beskärdt att gäcka och håna dem, som likväl äro af samma jord och ande som hon sjelf.»
»Jo, det vore just en hygglig qvist att inympa på mitt gamla stamträd,» mumlade grefven, i det han stoppade sin största sjöskumspipa.
»Så rulla då upp ert stamträd, min far!... Från dess grenar hänga många vackra, glänsande frukter... men visa mig en enda som inte varit maskstungen och förstörd, innan den från sin stjelk fallit ned till jorden och försvunnit!... Nämn mig en enda af dina många grandtanter som varit lycklig!... Föräldrar ha tvungit sina barn till förbindelser, främmande för deras hjertan, och barnen, när de sjelfva blifvit föräldrar, ha gjort på samma sätt med sina barn... Hvem håller dem räkning för alla de tårar de gjutit? Hvem räcker alla dessa martyrer segerpalmen i ersättning för deras lidanden och qval? Ingen på jorden, ingen!... Sorgligt ha de lefvat, sorgligt ha de dödt, och sorgligt är deras minne... Vi kunna lära oss något af de varningar de ge oss, men vi vilja ingenting lära, ingenting förstå... icke ens denna tröst och hugsvalelse unna vi deras skuggor... Derför, min far, ryser jag så ofta jag betraktar panascherna
Källa: Project Runeberg ·
