Sida 201
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
De tvänne bodkamraterna gnisslade och fradgade af raseri, men kyssas måste de, kyssas oupphörligen, till dess de slutligen kysstes med svullna och blodiga läppar.
Derefter, och sedan han på detta kraftiga sätt beseglat deras vänskapsförbund, vräkte han dem begge i en snödrifva, liksom man kastar ifrån sig ett par vantar.
Konrad Pettersson, i likhet med mycket starka menniskor i allmänhet, var en fredligt sinnad menniska, men anfallen, blef han alltid sina motståndares förderf.
Under det de begge kamraterna kraflade i snödrifvan, samlade sig en mängd folk, hvaribland ett par polisbetjenter.
»Hvad är det? Hvad är det?» frågade desse, å allmänna ordningens vägnar.
»Den der slyngeln till kusk har kört öfver oss,» förklarade den ene bokhållaren, hvilken, när han icke gerna ville vidröra det alltför ömma vänskapsförhållandet kamraterna emellan, i hast måste hitta på någon annan orsak.
»Ja, han har kört öfver oss,» instämde kamraten, med händerna på sin illa tilltygade näsa.
»Ert namn?» sporde ena polisbetjenten, fattande kusken i kragen.
Pettersson ville ogerna fram med sitt namn, men måste det slutligen.
»Godt!» yttrade allmänna ordningens handhafvare, i det han upptecknade namnet; »ni parerar kunglig poliskammaren i morgon förmiddag klockan elfva.»
»Hvarför?» frågade byggmästaren.
»För öfverdådigt körande på hufvudstadens gator, begriper ni väl,» svarade polisbetjenten.
»Öfverdådigt körande!» upprepade Pettersson förvånad; »mina hästar ha stått orörliga nära tre qvarts timme.»
»Angår oss inte,» förklarade allmänna säkerhetens vårdare; »den ena meden har gått öfver den der unga herrns mun och den andra meden öfver den andra herrns näsa... Saken är klar, vi intyga förhållandet.»
»Medar?» utbrast ungresen; »hvilka medar?... Det är bara deras egna munnar och näsor som gått öfver hvarandra.»
»Ni resonnerar inte, herre! Ni bara inställer er och det vid tre och sexton bankos vite,» förklarade polisens tjensteande.
Källa: Project Runeberg ·
