Sida 202
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
I detsamma slog klockan tre qvart till sju i S:t Claras kyrktorn.
Vår älskare blef nu förtviflad öfver tidens snabba flykt. Äfven tänkte han med fasa på att han följande dag skulle lemna den skönaste varelse på jorden för att möta de fulaste figurer i Stockholm.
»Kan jag inte få betala plikten på förhand?» frågade han derför.
»Jo visst, jo visst,» svarade begge polisbetjenterna, synbart belåtna.
»Nå, tag den då genast,» yttrade Konrad, ryckte upp sin plånbok och erlade plikten.
Då emellertid folksamlingen i hörnet blef allt större, fann vår kusk skäligt att bestiga sin kuskbock, hvarefter han lemnade detta olycksaliga hörn. Han åkte några hvarf kring de närmaste qvarteren.
Men vid första klockslaget till eftermiddagens sjunde timme fingo hästarna en väldig klatsch, och det bar af till Drottninggatan, men denna gång höll kusken försigtigtvis vid ett annat hörn.
Sjuringningen ljöd från alla hufvudstadens kyrktorn. Myriader menniskohjertan ha slagit dubbla slag vid det ljudet. Eftermiddagens sjunde timme är kärlekens liksom tolf på natten är gastarnes.
Strålande af glädje lemnade Konrad ånyo sin kuskbock och öppnade dörren till racken. Den väntade skulle ej ett ögonblick stanna på gatan.
Han hade redan glömt det fatala äfventyr han nyss varit inblandad uti. Mer än den vedermödan kunde han väl uthärda för det som väntade honom nu.
Spejande med ögon, täflande med falkens, upptäckte han snart ett ensamt fruntimmer, som i hatt och kappa med skinnkrage stod vid det motsatta hörnet.
Detta fruntimmer, som i sin ordning lika uppmärksamt betraktat de orörliga hästarna och kusken, närmade sig denne.
Damens ansigte var visserligen ungt, men icke vackert. Hennes gestalt var icke heller så hög som den, hvilken förvarades i hans hjerta och snart skulle förvaras i hans rack.
»Det är herrn, som med åkdon borde hålla här klockan sju i afton?» började nu damen med skinnkragen, nästan hviskande.
Källa: Project Runeberg ·
