Sida 203
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Jag är densamme,» svarade vår älskare, likaledes hviskande.
»Ert namn är Pettersson,» fortfor hon, »men säg mig ert dopnamn.»
»Konrad,» svarade Konrad.
Det är säkert hennes kammarjungfru, tänkte han, och hon är skickad för att se, om allt är i ordning för att emottaga herskarinnan.
»Ni är från Danderyd?» började ånyo damen i kappan.
»Ja.»
»Och er gård?»
»Berga.»
»Ni är den rätte,» förklarade kammarjungfrun, »och jag lemnar er denna biljett.»
Byggmästaren emottog biljetten, beskådande den noga på begge sidor. Men innan han vändt blicken från den, var kammarjungfrun försvunnen.
Vid hörnlyktans sken öppnade älskaren biljetten och genomögnade den.
När han slutat, drog han en djup suck och återvände långsamt och något dyster till sina hästar, hvilka vände mot honom sina hufvuden, troligtvis för att fråga om han vore galen, som ännu längre kunde låta dem stå orörliga, under det hela verlden ilade dem förbi, jagade af den skarpaste nordanvind.
Han intog ånyo kuskbocken, och snart låg Stockholm bakom hans rygg.
Så slutades denna färd, börjad under de ljusaste förespeglingar. Han hade rest en hel mil med rack och parhästar för att hemta, hvad? En biljett af två tums längd och ett löfblads tunnhet.
Han hade blifvit pliktfäld för våldsamt körande, fast hans hästar varit nära att förvandlas till isstoder.
Han rådde öfver ett täckt och omsorgsfullt ombonadt åkdon, men måste det oaktadt sjelf sitta på kuskbocken i trettio graders köld, under det att blott en gammal vargskinnspels och en tom fotpåse beqvämt sällskapade inuti racken.
När ungresen efter en sömnlös natt ändtligen fick skåda den sena vintersolens lilla röda och klotrunda ansigte, tog han ånyo fram biljetten n:o 2, studerade med mera uppmärksamhet dess innehåll, hvilket var som följer:
Källa: Project Runeberg ·
