Sida 212
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
så hederligt!... Nå, så langa då hit pluringarne och sedan må skutan gerna drifva vind för våg.»
»Men ni begriper väl, att ni inte får ett enda öre, förrän er hustru fått denna tillåtelse skriftlig.»
»Skriftlig?... Hvad är det för spektakel!... Hvad skall det tjena till?»
»Jo, det kunde falla er in att, sedan ni väl fått pengarne, äfven behålla er hustru, och det är inte meningen.»
»Ni har mitt ord, herre, jag bedyrar på mitt hedersord att...»
Byggmästaren skrattade.
»Ert hedersord?» upprepade han derunder; »hvem svarar mig för att icke ert hedersord förliste långt innan ni satte på grund ert första fartyg?»
»Men har ni då verkligen ett par ögon i reserv, efter ni fortfar med er oförskämdhet i mitt eget hus?» ropade kaptenen, dragande ur rockfickorna ett par knytnäfvar, värdiga oceanens son.
»Seså, sitt ner, min herre, och var lugn!» uppmanade den objudne gästen, i det han, fattande hvardera af värdens händer uti hvar sin, drog honom midt emot sig ner på en stol.
»Ni har kanske något skäl till anmärkning mot mitt uppförande i ert hus,» fortfor han; »men när jag påträffar ett så groft block som ni är, anser jag släggor och grofva kilar för lämpligare verktyg än tamburnålar.»
»Herre! Hvarför klämmer ni mina händer!» ropade kaptenen under ett fruktlöst försök att befria sig från det der handtaget.
»Kläm igen, herr sjökapten, men hör bara på!» svarade ungresen. »Ni gifte er med denna qvinna för att åtkomma den förmögenhet hon förde med sig.»
»Men är ni förbannad, karl! Vill ni krossa mina fingrar!» vrålade kaptenen, fortfarande med sina misslyckade bemödanden att lösgöra sina händer.
»Krossa mina, jag ger er lof dertill,» försäkrade ungresen, »men höra måste ni. Ni har nu i spelhusens gap kastat allt hvad hon egde, men ni vill behålla henne för att på henne hämnas edra nederlag vid spelborden... Ni är en djefvul i ert hus!»
Sjökaptenen uppgaf ett jämmerrop och signade ned på sina knän till golfvet framför ungresens stol.
Källa: Project Runeberg ·
