Sida 37
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
alla hennes tankar, att hon såg honom framför sig natt och dag. Hon vågade icke tala om det för någon, ty en inre röst sade henne, att alla skulle skratta åt hennes galenskap; men slita från sig den förföriska bilden förmådde hon icke.
Förmodligen var det Sällström, kungliga teaterns dåvarande förste tenorsångare, som den tiden spelat »Lilla matrosen», och Sällström var i stånd att tjusa vida erfarnare än bondflickor.
Stor skada var det emellertid att Karin icke kom att se honom äfven i Don Juan vid de tillfällen då han utlägger snaror för den vackra Zerlina, eller när han i sista scenen svänger omkring i sjelfvaste helvetet. Troligt är, att hon jagat sin lilla matros på dörren, sedan hon funnit hvilken vindböjtel han kunde vara, när han väl aflagt de anspråkslösa sjömanskläderna och påtagit de spanska grandernas lysande drägt.
Nu såg hon blott den okonstlade, trefliga och vackra sjömansgossen i de nätta fina sjömanskläderna utan ringaste märke efter beck och tjära.
Sådan borde den vara som hon skulle kunna älska; så borde den föra sig, se ut och sjunga, som ville vinna hennes hjerta och hand.
Den stackars Karin var alldeles förhexad.
*
2.
Den hederlige Erik, som icke kunde ana hvilket gement spratt kungl. teatern spelat honom, fortfor outtröttligt i sina bemödanden att behaga den konstiga flickan; men det stod icke till att ur hennes mun få hvarken ja eller nej.
Slutligen förlorade han tålamodet, och en dag sade han till henne:
»Karin! I dag måste jag ha ett bestämdt svar.»
»Hvad för ett svar?» frågade hon kallt.
»Ja eller nej!»
»Det vill säga...»
»Vill du ha mig eller vill du inte?»
»Är det så brådt?»
»Jag har ju ett helt år väntat på ditt svar!»
»Det var fasligt mycket... hvad är väl ett år?»
»Ett år är trehundrasextiofem dagar,» svarade Erik, enligt almanackan; »men det är också trehundrasextiofem
Källa: Project Runeberg ·
