Sida 38
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
nätter som jag knappast fått en blund i mina ögon för din skull.»
»Ställ dig framför solen, Erik.»
»Hvad är det för prat! Hvarför skall jag ställa mig framför solen?»
»Jag vill se om du är genomskinlig, om du magrat mycket.»
»Karin!»
»Du har inte magrat, käre Erik, du är tjock som en slagtoxe — gå och lägg dig.»
Erik, som var stor och stark, kunde icke vara spenslig som den lille matrosen.
»Jag går,» svarade Erik, »men icke för att lägga mig.»
»Så mycket bättre, du får då sofva i natt.»
»Jag går till Näsby.»
»Hvad angår det mig?»
»På Näsby bor en flicka som vill ha mig.»
»Hvad för en?»
»Greta på Näsby; du känner ju henne?»
»Har du redan fått ja?»
»Jag får det bara jag öppnar munnen.»
»Stoppa då till den nu och öppna den inte förr’n du kommit till Näsby,» yttrade Karin med ett hjertlöst skratt.
»Du gycklar med mig midt upp i synen, Karin!»
»Nå, hvarför står du och plågar mig så länge?»
»Karin!» sade nu Erik, i det han med djup rörelse fattade hennes hand; »du vet ju att jag håller af dig, att du ända från barndomen varit mig kär... Mins du inte, när vi som små lekte vid åbrädden derute, der det lilla pilträdet står?»
Erik brast i gråt. Karin vände sig bort med torra ögon.
Det blef några sekunders tystnad, endast störd af den stackars Eriks snyftningar, hvilka våldsamt skakade hans starka bröst.
Karin vände sig om.
»En karl som gråter?» mumlade hon föraktligt, ty hon tänkte på den glada lilla matrosen.
Erik spratt till, rätade ut sig till sin fulla längd och aftorkade sina ögon.
»Jag blygs ej för mina tårar,» sade han, »men jag skall aldrig gråta mer... Farväl, Karin!»
Dervid aflägsnade han sig några steg.
Källa: Project Runeberg ·
